DEBATT – av Maria Näslund, Verksamhetschef, Treskablinoll, Linnéa Claeson, Jurist, Amra Bajric, ordförande, FATTA!, Atilla Yoldaş, författare och föreläsare, Kajsa Rietz, generalsekreterare, Novahuset och Cecilia Bödker Pedersen, Generalsekreterare på Storasyster.
Ytterligare en morfar frikänts från grovt sexuellt övergrepp mot sitt fyraåriga barnbarn. Det är uppenbart att svenskt rättsväsende inte prioriterar barns rätt till en trygg barndom, och att behovet av ett kunskapslyft är akut.
Tingsrättens dom där en bonusmorfar ska dömas för grovt sexuellt övergrepp mot sitt barnbarn med skadestånd samt ett år och åtta månaders fängelse, hävs. För några veckor sedan friades han i Hovrätten. Det går inte annat än att tänka på den senaste tidens liknande fall, som alla haft en gemensam närmare – sexualbrottsutsatta barn blir svikna trots att de tagit modet till sig att berätta om sexuella övergrepp.
För några veckor sedan frikände alltså Hovrätten en bonusmorfar som utsatt sitt barnbarn för ett sexuellt övergrepp. Barnbarnet som vid tillfället var fyra år, hade varit själv med morfadern medan hennes mormor gått ut med hunden. Senare berättar hon för sina föräldrar att morfadern hade tagit henne mellan benen. I förhör visar barnet flera gånger med gester hur hennes bonusmorfar har tagit henne mellan benen och berättar att hennes bonusmorfar tog henne ”jättehårt” mellan benen. Hon säger även att han hade sagt till henne att hon inte fick berätta för någon. Efter händelsen vittnar föräldrar om att flickan haft mycket mardrömmar och fantomsmärtor i underlivet vilket hon inte brukar ha. Trots barnets vittnesmål tillsammans med berättelser från läkare och föräldrar, så friar hovrätten mannen från grovt sexuellt övergrepp mot barn och därmed fängelsestraff och skadestånd.
Hovrättens beslut grundar sig i att man inte tycker att bevisen är tillräckligt ”robusta”, och därför motsätter man sig tingsrättens dom. Man menar kort och gott att det inte går att veta om fyraåringen talar sanning. Vi som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn påtalar gång på gång att bristen på barnperspektiv i rättsväsendet är häpnadsväckande och oacceptabel. Vad vi vet är nämligen att ungefär ett av fyra barn uppger att de utsatts för sexuella övergrepp minst en gång innan de fyllt 18. Vi vet även att de flesta av förövarna är någon som står barnet nära, och att ju yngre barnet är, desto fler av förövarna är närstående vuxna. Vi vet även att mörkertalet är enormt, och att endast en liten del av alla de barn som utsätts för sexuella övergrepp vågar berätta för en vuxen. Mindre än 10% av fallen kommer till kännedom för professionella som polis och socialtjänst. Att den förhållandevis lilla grupp av barn som vågar berätta, får lära sig av rättsväsendet att deras upplevelser inte är tillräckliga – det är helt enkelt förkrossande.
“Ställt bortom allt rimligt tvivel” känns mer som orimligt tvivelnär barn gång på gång sviks av rättsväsendet. I barnrättsvärlden pratar vi ofta om maktperspektivet – barn är i beroendeställning till vuxna i sin närhet, och sveket är ännu större när man blir utsatt av någon man litar på. Det här håller rätten med om. Trots detta får vi gång på gång höra argumentationen att barnet inte gett rätt eller tillräckliga detaljer, eller att barnet inte alltid ville svara på frågor. Barnen i de fall som nu varit aktuella har gett en tydlig bild av händelseförlopp med de detaljer som kan anses vara rimliga att kräva av små barn. Tingsrätten har också i det nu aktuella fallet bedömt barnets berättelse som trovärdig och tillförlitlig utifrån hennes ålder. Om hovrätten trots detta ständigt kräver mer än vad vi kan förvänta av små barn, är det kanske dags att ställa sig frågan om det vi kräver är rimligt? Förövare ska inte gå fria att utsätta fler barn, för att rättsväsendet inte kan bedöma barns vittnesmål. Barn som berättar om sexuella övergrepp ska inte se sin förövare frias för att rätten ställer orimliga krav på deras berättelse.
Efter flera uppmärksammade fall den senaste tiden där den totala bristen på barnperspektiv uppenbarat sig i det svenska rättsväsendet, står det helt klart: det är dags för ett rejält omtag kring dessa frågor. Rättsväsendet är i akut behov av ett kunskapslyft för att se till att rättsväsendet är rättssäkert, inte minst för barnens skull.
