Av Martin Norrby, Ordförande Liberala ungdomsförbundet i Storstockholm
Hur skulle det kännas om du vårdades på sjukhus i livets slutskede, fick akutvård med ambulans, passerade tullkontrollen eller blev arresterad av polisen, allt medan ett TV-team filmade dig? Den här situationen har flera blivit utsatta för när myndigheter tillåtit produktionsbolag att dokumentera deras arbete för kommersiella TV-serier. Inspelningen sker i samband med akuta eller tvångsvisa ingripanden från myndigheternas sida, och i princip aldrig med de inblandades samtycke. Att exponera sådana djupt känsliga ögonblick för underhållning kränker individens rätt till privatliv. Därför behöver striktare regler kring myndigheters medverkan i sådana produktioner införas, särskilt för brottsbekämpande myndigheter.
Omfattningen av problemet är svår att uppskatta, men det finns flera skräckexempel. Exempelvis tillät Akademiska sjukhuset i Uppsala ett TV-team att filma en svårt cancersjuk patient som befann sig i livets slutskede. Personalen intervjuades där de berättade ingående om mannens hälsotillstånd, och varken patienten eller hans anhöriga hade gett sitt samtycke till inspelningen. Efter hans död såg hans anhöriga avsnittet av en slump och fick först då reda på att deras make och pappa hade filmats i en tv-serie med 350 000 tittare. De anhöriga tillerkändes 20 000 kr i skadestånd för kränkningen efter att, med hjälp av Centrum för rättvisa, ha stämt landstinget för att ha röjt sekretessbelagda uppgifter.
Trots dessa uppenbara integritetsrisker finns det en mängd andra myndigheter som deltagit i produktioner. Exempelvis har Polismyndigheten deltagit i en rad uppmärksammade produktioner varav en ny presenteras i år, men även serier som ”Gränsbevakarna” som följde tulltjänstemän, ”SOS Sverige” om utryckningspersonal, ”Tunnelbanan” om ordningsvakter i Stockholm och “Kustbevakarna” om Försvarsmaktens utryckningar. Ett gemensamt drag bland dessa är att de skildrar actionladdade myndighetsingripanden, vilket kan tyckas underhållande men att röja integritetskränkande uppgifter stärker knappast förtroendet för dessa myndigheter. Även att integrera dramaturgin från reality-tv i myndigheternas arbete står i skarp kontrast till den princip om saklighet och objektivitet som deras verksamhet ska präglas av.
I många fall är produktionsbolagen måna om att göra rätt, men när ett tv-team följer olika ingripanden föreligger det alltid en risk att de får tillgång till sekretessbelagd eller olämplig information som de i sin tur kan råka sprida vidare. Myndigheten kan teckna ett avtal att bolaget ska sekretesspröva viss information, ett så kallat sekretessförbehåll. Detta kan exempelvis innehålla krav på att avidentifiera personer som finns med, men i övrigt får myndigheten inte förhandsgranska materialet, eftersom det skulle strida mot grundlagens förbud mot förhandscensur. Avtalen täcker inte heller all den information som teamet kan få tillgång till under inspelningen. Därutöver finns det alltid en risk för att tv-teamets deltagande skulle förvärra hotfulla situationer eller själva skadas. Beslutet att släppa in tv-teamen kan alltså orsaka långtgående skador som myndigheten oftast inte kan överblicka.
Vi ska bevara insynen i den offentliga förvaltningen, exempelvis genom en generös offentlighetsprincip, för att kunna utkräva ansvar från beslutsfattare och tjänstemän. Däremot kan det inte tjäna syftet med insynen att exempelvis göra underhållning av en cancersjuk patients sista tid i livet. Bland annat Justitieombudsmannen delar denna kritik i ett antal avgöranden (bl.a. JO 6212-2022, JO 3414-2009, JO 4150-2007, JO 4495-1996) där det har påpekats att de förvisso kan ha visst värde men att det innebär stora risker för kränkning av individens integritet. Att serierna tillåts fortgå visar att den personliga integriteten har ett alltför begränsat skydd i Sverige.
I ljuset av dessa produktioner och de människor som tvingats genomlida detta är det uppenbart att de nuvarande begränsningarna som finns är otillräckliga. Genom att kräva samtycke, använda skådespelare, eller helt enkelt avstå från att göra underhållning av myndighetsingripanden kan vi värna de enskildas integritet och värdighet. Det måste vara möjligt för TV-program att bidra med intressanta produktioner av myndigheternas arbete utan att offra individens integritet. Vi måste fråga oss själva: Är det här verkligen det bästa vi kan göra? För de utsattas skull, låt oss hoppas att svaret är nej.
