Ibland måste man provtrycka systemet. Detta gäller inte minst den vardagsjuridik som berör så kallat vanligt folk.
Till vardagsjuridikens förtretligheter hör tveklöst parkeringsböter. Överklagandetiden är en bråkdel av de handläggningstider som byråkratin själv brukar hålla sig med och myndigheternas lycka är att ytterst få medborgare vet vad som egentligen gäller. Därför betalar man lydigt, knyter näven i fickan och ondgör sig sedan över ”systemet” runt fikaborden.
Jag brukar själv ägna mig åt att provtrycka detta system med jämna mellanrum. Oftast fungerar det utmärkt – om än efter en runda i tingsrätten och ibland i hovrätten. Duktiga notarier vid tingsrätterna är oftast lika petiga med sina paragrafer och sin praxis som lapplisorna är med sina måttstockar och tidtagarur. Den som bara väljer sina krig – och dessutom har på fötterna – brukar således ha framgång i sådana här ärenden. En av dessa är för övrigt straffrättsprofessorn Josef Zila som för två år sedan drog hem en viktig principseger i Svea hovrätt efter en obegriplig skyltning i centrala Stockholm.
Själv drev jag i slutet 1990-talet ett pilotfall som också slutade med full pott i Svea hovrätt. Det generella zonparkeringsförbud som då rådde i Stockholms innerstad – och som sedermera togs bort – visade sig i själva verket ha varit olagligt sedan 1967.
En annan utflykt i vardagsjuridikens snårmarker tar oss till det projekt som sedan ett par år tillbaka bedrivs hos Transportstyrelsen. Detta syftar till att alla medborgare – en gång för alla – ska kunna hålla sig uppdaterade om vilka lokala trafikföreskrifter som gäller på en viss adress. På så sätt ska alla kunna undvika bland annat felparkeringar och fortkörningar.
Projektet har sin grund i en förordning som började gälla år 2010 och som föreskriver att samtliga lokala trafikföreskrifter numera måste finnas kungjorda i den jättelika databas som offentliggörs på Transportstyrelsens webbplats och går under namnet ”Svensk trafikföreskriftssamling” (www.stfs.se).
Detta är ett utmärkt system som inte bara lever upp till den grundläggande principen om transparens och förutsebarhet. Det är också enkelt att använda. Eftersom trafikföreskrifter som inte har kungjorts på webbplatsen är ogiltiga så utgör webbplatsen dessutom en guldgruva för såväl den laglydige medborgaren som för den nitiske tjänstemannen som vill ha ”en avancerad säkerhetslösning som garanterar föreskrifternas äkthet” och ”förbättrar rättssäkerheten” – för att nu citera Transportstyrelsen.
På webbplatsen finns också utfästelser av mer pragmatisk karaktär. Ett exempel: ”För att göra det så enkelt som möjligt för dig att hitta de trafikföreskrifter som finns på webbplatsen kan du söka per län, kommun och till och med väg- eller gatunamn”.
Till råga på allt finns en avancerad kartfunktion som man kan klicka sig fram i – någonting som går långt utöver vad regeringens förordning föreskriver och som närmast kan ses som en serviceåtgärd från Transportstyrelsens sida.
I detta vardagsjuridikens eget lilla inferno roar jag mig med att kontrollera gator som jag brukar parkera på. Jag använder Google Earth för att jämföra med vägmärkenas placering och annat på platsen som kan ha inverkan på både plånboken och rättssäkerheten för en bilist i Stockholm. Här avslöjas både slarv från kommunerna och – om man så vill – formella kryphål som kan komma till användning när man är jäktad och inte hittar någon parkeringsruta.
Problemet är bara att Transportstyrelsens ambitionsnivå och utfästelser är betydligt bättre än den juridik som allt detta vilar på.
Vi tar ett konkret exempel: Ekorrstigen – en liten bakgata i Solna där en sökning via både kartan och funktionen för ”väg- och gatunamn” visar att det existerar en enda gällande lokal trafikföreskrift; en hastighetsbegränsning på 30 km/h. Inte ett ord om något parkeringsförbud och om du nu tror att detta handlar om ett tekniskt förbiseende så tror du fel. Frågan är rent rättslig och i en vardagsjuridisk mening närmast att betrakta som en mardröm.
Alltså: lapp på min ruta, ett bestridande till polisens parkeringskontor och ett svar därifrån om att det de facto finns en lokal trafikföreskrift om parkeringsförbud på Ekorrstigen. Denna är dessutom kungjord på Transportstyrelsens webbplats och för säkerhets skull har parkeringskontoret bifogat en kopia av föreskiften till styrkande av sitt påstående.
Problemet visar sig vara att Ekorrstigen ligger inom en av de tusentals trafikzoner som finns i landet. Den gällande trafikföreskriften är alltså inte sökbar på webbplatsen utifrån varken ”väg- eller gatunamn” eller kartan. I stället ligger den gömd bland de 1 353 lokala trafikföreskrifter som har utfärdats av Solna kommun och bär en rubrik som inte har det minsta med Ekorrstigen att göra. Det ska dock sägas att den som vill ägna sig åt elektronisk bläddring och lusläsning av dessa 1 353 föreskrifter har åtminstone en teoretisk möjlighet att finna sin knappnål i höstacken.
Vid en närmare granskning visar det sig att varken förordningen eller Transportstyrelsens egna föreskrifter har beaktat alla dessa trafikzoner. Något krav på att kommunerna ska leva upp till webbplatsens utfästelse om att göra trafikföreskrifterna sökbara utifrån ”väg- eller gatunamn” finns inte.
Både p-boten och den lokala trafikföreskiften är alltså formellt oklanderliga och det kunde därför inte bli tal om att undanröja betalningsansvaret från parkeringskontorets sida. Någon form av skälighetsbedömningar eller allmän vänlighet ägnar de sig ju – som bekant – inte åt där. Det som rätteligen ska angripas är i stället Transportstyrelsens felaktiga information.
Det kan i sammanhanget vara på sin plats att erinra om skadeståndslagens bestämmelse om att ren förmögenhetsskada som uppkommer till följd av att ”en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd” ska ersättas av staten. Jag har därför begärt skadestånd från JK som har beslutat att skicka över ärendet till Transportstyrelsen för vidare handläggning.
När jag pratar med Per Öhgren på Transportstyrelsen så förklarar han att man arbetar för fullt med att webbplatsen ska bli ”bättre och bättre för varje dag som går”. Det har man gjort i sju år till en ungefärlig utvecklingskostnad på tjugo miljoner kronor och en årlig driftskostnad på cirka två miljoner kronor. Per Öhgren lyfter också fram webbplatsens förträfflighet och jag håller med honom. Felet ligger inte där – utan i det regelverk som gör webbplatsen försåtligt bedräglig och därmed uppenbart otjänlig för sitt ändamål. Någon översyn av dessa regler verkar dock inte finnas planerad.
Idag är det ingen som vet hur många sådana här vita fläckar som finns i systemet eller hur många som kan ha lurats av webbplatsen. En sak är dock säker: detta kan bli en dyrbar historia för Transportstyrelsen.
