Det gifta paret skulle år 2003 köpa ett radhus i Eskilstuna. Banken gick dock inte med på ett topplån på 116 000 kronor vilket ledde till att kvinnans mamma gick in som medlåntagare. Radhuset köptes därmed för 770 000 kronor och mamman stod för topplånet.
Drygt ett halvår senare betalade mamman sin skuld till banken utan att informera vare sig sin dotter eller dåvarande svärson om saken.
År 2007 skilde sig makarna och kvinnan ville flytta från radhuset. Efter bodelning tilldelades mannen radhuset.
En månad senare begärde hans före detta svärmor i ett brev att han skulle betala sin skuld till henne bestående av hela topplånet. Mannen nekade och hans före detta svärmor stämde honom därför i tingsrätten. Hon hade dock då halverat sitt krav.
Mannen menade dock att svärmodern, då hon löst lånet, gett makarna en gåva och däremd efterskänkt sin rätt att kräva honom på betalning .
Eskilstuna tingsrätt konstaterade att svärmodern ostridigt hade betalat räntor och amorteringar för lånet och att hon inte framställt något krav på återbetalning förrän efter det att hennes dotter hade skiljt sig – vilket talade för att hon försökt hjälpa sin dotter och hennes man. Det kunde dock inte anses att svärmodern, genom att betala av topplånet, hade haft för avsikt att ge makarna en gåva.
Svärmodern vann därför rättegången och mannen ålades att betala 58 000 kronor till sin före detta svärmor. En av domarna, en rådman, var dock skiljaktig och ansåg att det i själva verket var svärmodern som inte hade lyckats bevisa sitt påstående om att det handlade om ett lån.
Målet överklagades till Svea hovrätt som hänvisade till praxis från Högsta domstolen om att det i mål om betalning på grund av lån åligger borgenären att styrka sin fordran. Man uttalade att detta ligger i linje med den så kallade bevissäkringsteorin då en borgenär exempelvis kan se till att det upprättas ett skuldebrev mellan parterna.
Hovrätten konstaterade att det därför närmast låg till hands att anse att svärmodern var den som skulle bevisa att parterna de facto hade ingått ett avtal om lån. Något skuldebrev eller annan skriftlig dokumentation hade dock inte upprättats och några amorterings- eller räntevillkor hade heller inte avtalats.
Domstolen ansåg också att det faktum att svärmodern först i samband med skilsmässan fyra år efter betalning krävt sin före detta svärson på pengar, talade mot ett låneavtal mellan parterna. Hovrätten ändrade därför tingsrättens dom till förmån för mannen. Även i hovrätten var en ledamot skiljaktig och ville gå på tingsrättens linje.
Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd och konstaterar nu att det är ostridigt att svärmodern har betalat den gemensamma skulden och att grundförutsättningen för regressrätt därmed är uppfylld.
HD slår också fast att bevisbördan för att en regressrätt efterskänkts ligger på gäldenären även då parterna är närstående – alltså i det här fallet på mannen.
HD konstaterar att det inte går att dra några säkra slutsatser utifrån den muntliga bevisningen och den före detta svärmodern har därmed rätt att kräva mannen på hans andel. Mannen döms därför att betala 58 000 kronor plus ränta för lånet. Han ska också betala sin före detta svärmors rättegångskostnader på totalt 64 000 kronor.
Foto: Jessica Gow/Scanpix
