DEBATT – av Julia Mo Eriksson, biträdande jurist, Brottsbyrån Advokaterna Åkermark & Lodin.
Rätten till ett försvar är en av grundpelarna i en demokrati, och gäller naturligtvis i samtliga instanser. Huruvida brottsoffer tilldelas ett målsägandebiträde i högre rätt är dock långt ifrån lika självklart. Vid bedömningen ska det bland annat beaktas om målsäganden ska höras på nytt och vad som ska prövas i fråga om skadestånd. Det är dock sällan som målsäganden behöver höras på nytt i hovrätten. Därutöver motiveras avslag ofta med att åklagaren kan föra målsägandens talan. Jag ställer mig dock frågande till om det sistnämnda är en lämplig lösning.
Ett målsägandebiträde ska ta tillvara målsägandens intressen fullt ut och alltså vara subjektiv.En åklagare ska däremot föra statens talan och förhålla sig objektiv. Jag menar att det redan på denna grund ter sig märkligt att låta åklagaren föra målsägandens talan. Det är dessutom inte tillräckligt att målsäganden överklagat domen för att ett målsägandebiträde ska förordnas. Målsäganden kan alltså behöva stå utan ombud trots att domen har gått denne emot. Det gäller även om målsäganden har fört en egen talan om skadestånd och åberopat egen bevisning.
Därutöver är en av målsägandebiträdets uppgifter att lämna information till målsäganden om rättsprocessen. Det är tveksamt om detta behov upphör när målet prövas i högre rätt. Ett målsägandebiträde är många gånger nödvändigt för att målsäganden ska kunna tillgodogöra sig processen i hovrätten. Utan ett målsägandebiträde finns det inte någon garanti för att målsäganden överhuvudtaget får information om domen och vad den innebär. Med hänsyn till att hovrätten i de flesta fallen blir sista instans menar jag att det är av stor betydelse att målsäganden får sådan information.
Vi får inte heller glömma att den som har blivit utsatt för brott kan uppleva ett stort trauma. Det är således av betydelse att målsäganden får stöd genom hela rättsprocessen. Det system som vi har idag kan snarare tolkas som att staten överger brottsoffer i hovrätten. I nuläget är det flera målsägandebiträden, jag själv inkluderad, som arbetar utan ett förordnande i hovrätten. Detta eftersom vi ser att klienter har ett fortsatt behov av stöd och information. Det går dock inte att garantera att alla målsägandebiträden ställer upp på de villkoren, vilket leder till oförutsebarhet.
Ett sätt att stärka brottsofferperspektivet i svensk rätt är alltså att förordna målsägandebiträden även i högre rätt. Målsägandebiträdets uppgift är som ovan nämnt att tillvarata målsägandens intressen full ut. Det är en uppgift som jag menar är svår att utföra om man är bakbunden av objektivitetsprincipen. Huruvida ett målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt är alltså ytterst en fråga om rättssäkerhet. Brottsoffer ska inte överges i hovrätten.
