DEBATT – av Maria Näslund, verksamhetschef, Treskablinoll, Cecilia Bödker Pedersen, generalsekreterare, Storasyster, Linnéa Claeson, jurist, Amra Bajric, ordförande FATTA och Isabel Kempe, Kvinnostrejk Stockholm.
Det händer igen – förövarens perspektiv får komma före det utsatta barnets. I förra veckan kom beskedet att hovrätten för Västra Sverige mildrar tingsrättens dom mot den bonusfarfar som utsatt sitt treåriga barnbarn för sexuella övergrepp, trots att han erkänt att han tagit flickan mellan benen vid upprepande tillfällen. Han har även fått flickan att ta på hans snopp, men efter att ha beskrivit händelsen som ”flyktig” häver hovrätten den ena domen om grovt sexuellt ofredande mot barn. Bristen på barnperspektiv i rättssystemet är återkommande, uppenbar och helt oacceptabel.
Hovrätten har alltså gjort det igen. Svikit barnet, och ställt sig på förövarens sida. Snippadomen, Pulladomen, och nu detta – hovrätten väljer att tolka den vuxne förövaren på ett sätt som mildrar domen mot den farfar som erkänner att han njutit av att ta på sitt treåriga barnbarns underliv. Enligt tingsrätten skulle den 77-åriga mannen dömas för två fall av grova sexuella övergrepp och ett fall av sexuellt ofredande mot barn. Hovrätten väljer i stället att fria mannen för det ena grova sexuella övergreppet, där flickan ”pillade på farfars snopp”, eftersom mannen menar att handlingen var ”flyktig” vilket hovrätten tolkade som att handlingen inte var av sexuell karaktär. Det är tydligt att rättsväsendet har en kompetensbrist gällande barnperspektiv. Att aktivt underminera barns berättelser och upplevelser leder till stora konsekvenser inte bara för det enskilda utsatta barnet, utan för alla barn och för rättssäkerheten i stort.
Så vem ska försvara barnens rätt till en trygg uppväxt fri från sexuella övergrepp? Uppenbart är att hovrätten behöver en rejäl kunskapshöjning om sexualbrott och barnperspektiv för att kunna göra just det. Det är helt oacceptabelt att en vuxen förövares beskrivning av brottet får diktera historien trots ett barns starka vittnesmål.
Det kan vara en utmaning för rättsväsendet att bedöma små barns vittnesmål, vilket ställer höga krav på de som i sin yrkesroll har i uppgift att göra just detta. Barnets välmående och rättigheter är beroende av de vuxna runt omkring dem, vilket gör dem sårbara och i en underordnad position gentemot vuxna. Det är därför avgörande att rättsväsendet tar hänsyn till barnets perspektiv för att säkerställa att de får den upprättelse de förtjänar.
Ännu en gång får vi bevisat för oss hur enormt behovet av utbildning i barnperspektiv i sexualbrott är för svenskt rättsväsende. Det är en skam att de barn som vågar berätta om övergrepp sviks gång på gång. Efter flera uppmärksammade fall av sexuella övergrepp mot barn där rätten inte lyssnar på barnen, blir en sak tydligt – rättsväsendet måste satsa på kompetensutbildning och det är bråttom. Inga fler barn ska behöva vara med om ett sexuellt övergrepp, och dessutom bli svikna av ett rättsväsende som förminskar det brott de varit med om.
