DEBATT – av Elvira Ferm, tingsnotarie vid Ångermanlands tingsrätt som twittrar under namnet @lagbokslover96.
En komplex problematik många domstolar står inför är att någon av parterna eller övriga aktörer inte dyker upp vid en huvudförhandling. Ett föga spörsmål i det stora hela kan tyckas, det är väl bara att kalla till ny förhandling, men det är en ekonomisk och tidskrävande process att gång efter annan försöka dels delge en part, dels få dem att faktiskt dyka upp. Den arbetsbelastning som tingsrätterna idag ställs inför underlättas inte av att samma mål behöver handläggas om och om igen. I Domstolsverkets promemoria Nya bestämmelser för att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro redogörs att 3,7% (2 442) av förhandlingarna under 2020 ställdes in på grund av en parts frånvaro. En inställd förhandling innebär inte att domstolen slutar arbeta med målet, tvärtom. Handläggningen fortsätter med nya kallelser som skickas ut, nya delgivningar, lokaler som bokas, administrativt arbete i form av protokoll som ska upprättas och så vidare. För att stävja problemen kring personers utevaro har det i rättssystemet skapats olika konsekvenser för den som uteblir från sitt rättsliga besök. De äventyr som en kallelse oftast förenas med när det gäller brottmål är vite, polishämtning och avgörande i parts utevaro.
Det kan vid första anblick te sig som att rättsväsendet har gynnsamma metoder för att få personer att dyka upp. Det faktum att notan kan uppgå till 4 000 kr vid utdömande av vite bidrar säkerligen till att många personer inte uteblir. Om vitet har dömts ut en gång höjs det till nästa kallelse och uppgår då till 8 000 kr. Ett hot om vite kan dock bli verkningslöst om en person redan har höga skulder eller lever under en hotbild och bävar inför att lämna sin utsaga vid en rättegång. Polishämtning är i teorin en ypperlig metod men i praktiken innebär det för det mesta att polisen åker hem till adressen där personen är folkbokförd och att de möts av en tom bostad. I kallelsen som skickats ut till personen står det att polishämtning kan användas och, såklart, även vilken dag det kan bli aktuellt. Vill någon hålla sig undan gör den det. För att avgöra ett mål i den tilltalades utevaro krävs det att vissa kriterier är uppfyllda. Personen ska vara delgiven kallelsen, i kallelsen ska det stå att målet kan avgöras i den tilltalades utevaro och det ska även vara troligt att personen saknar en godtagbar ursäkt för sin frånvaro. Därtill ska det finnas god bevisning, utredning och helst även ett tidigare erkännande. Det ska helt enkelt finnas tillräckligt med grund för att rättvist avgöra målet utan att personen befinner sig i salen.
Den 28 december 2022 beslutade Högsta domstolen att en målsägande som blivit kallad vid vite om 4 000 kr inte skulle tilldömas sagda vite trots att förhandlingen inte kunnat genomföras. Anledningen till att förhandlingen inte kunde genomföras var att personen infunnits sig tillsammans med sitt barn som var ett och ett halvt år. De tidigare instanserna hade dömt ut vitet men Högsta domstolen resonerade att målsäganden faktiskt hade infunnit sig till tingsrättens förhandling och att vite är en straffsanktion. Att förhandlingen fick ställas in på den grund att målsäganden hade med sig sitt barn innebär inte att hon har underlåtit att inställa sig personligen. Eftersom vite har en straffliknande karaktär aktualiseras legalitetsprincipen och därför ska domstolen vid en bedömning och tolkning av rättsregeln som reglerar vite utgå ifrån ordalydelsen. Förhandlingen kunde inte genomföras på ett lämpligt sätt eftersom barnet var med men målsäganden hade inställt sig och det kan därför inte dömas ut ett straff som tar avstamp i personers utevaro. En parallell kan i sammanhanget dras till förhandlingar där någon är starkt påverkad av alkohol eller droger men ändå inställer sig till. Personen sitter fysiskt i salen men det finns vissa faktorer som gör att förhandlingen inte går att genomföra; personen har mentalt uteblivit från förhandlingen. En mental utevaro föranleder dock inte att personen kan åläggas vite eftersom bestämmelsen, enligt sin ordalydelse, inte tar sikte på den situationen. Det kan hävdas att mental närvaro går hand i hand med ändamålet med bestämmelsen men ändamålsskäl kan inte motivera ett vite om det inte är förenligt med ordalydelsen (se NJA 2022 s. 1110 p. 10).
Högsta domstolens belyser i avgörandet ovan ett praktiskt problem som är en del av vardagen på många domstolar. Domstolsvärlden och världen utanför domstolens skalskydd krockar. Problemet är inte att personer dyker upp med sina barn utan att verklighetens parametrar inte alltid är kompatibla med domstolens värld. En mamma som inte vill dra på sig dyra kostnader, men som inte hittar barnvakt, dyker upp och helt plötsligt är sanktionssystemet för stelbent för att ålägga henne ett straff för en inställd förhandling. Det ställs vissa krav på personer och att ordna barnvakt torde vara ett sådant krav. Samtidigt är det många som för första gången stiger in i en rättssal när de ska lämna en utsaga inför rätten och det står inte uttryckligen i kallelsen att man inte får ha med sitt barn. Vite är en straffsanktionering som används för att tvinga folk att dyka upp med äventyr om att staten annars kommer inkräkta på personens ekonomi. Vite ska därför även hanteras som ett straff, vilket aktiverar rättssäkerhetsgarantierna i Europakonventionen och de straffrättsliga principerna såsom den tidigare nämnda legalitetsprincipen (se NJA 2022 s. 1110 p. 9). En analogisk tillämpning av straffbestämmelsen är inte i enlighet med de principer vi har gällande straff. Har någon dykt upp kan det inte utdömas vite för deras frånvaro även om förhandlingen behövts ställas in av något annat skäl.
I en tid där förslag om anonyma vittnen lyfts fram för att stävja den grova organiserade brottsligheten är det viktigare än någonsin att jobba på bred front. Det finns ingen enkel och snabb lösning. Om människor inte vågar berätta sin utsaga för rättsväsendet hindras många brott från att klaras upp. Hot mot vittnen och målsäganden skadar förtroende för rättsväsendet och skapar praktiska problem i arbetet om rättvisa rättegångar och lagföringar. Än en gång skapar verklighetens ramar problem i domstolsvärlden. Det ska dock poängteras att strängare straffsanktioner mot dessa redan utsatta personer, i form av exempelvis högre viten, är en väg som kantras av svåra balansgångar. Ett vittne som fruktar för sitt liv betalar kanske gärna ett vite för att skjuta upp en svår rättegång några veckor eller månader. Är dock vittnet ekonomiskt utsatt kanske andra metoder ligger för handen, speciellt om hen vet att den fysiska närvaron i salen är avgörande för att slippa vitet. Som ovan beskrivits kan det tänkas att en person, som en sista desperat lösning, tar med sitt barn eller kommer mycket påverkad till rättssalen för att på så sätt slippa vitet men ändå få förhandlingen uppskjuten. Processer behöver dock drivas framåt och en förhandling kan inte gång på gång ställas in.
I den juridiska världen jobbar aktörer på olika håll ständigt med att granska, skapa, fylla igen och upptäcka nya luckor i rätten. Det är inte möjligt att döma ut vite när en målsägande, som har förelagts att inställa sig personligen, har infunnit sig tillsammans med sitt barn och förhandlingen därför inte har kunnat genomföras. Ett sådant fastställande möjliggör luckor i rätten som behöver diskuteras, dissekeras och åtgärdas. Ofta är inte svaret helt enkelt, utan det kan exempelvis krävas ny lagstiftning och ökade insatser för att trygga personer som lever med rädsla. Här och nu kan dock konstateras att domstolarna runt om i landet lägger mycket resurser, i form av tid och pengar, på förhandlingar som av olika anledningar redan på förhand är dömda att ställas in. Inkomna mål på många av tingsrätterna har ökat lavinartat de senaste åren och därför ställs högre krav på att resurser används på ett effektivt sätt för att fortsätta arbeta mot ett hållbart och demokratiskt rättssystem. Ett led i det arbetet är att fundera över hur personer ska motiveras till att inställa sig i rättssalen.
