Ärendet handlar om den uppmärksammade brottsutredning där en polisman som arbetar som livvakt vid Säpo fälldes i tingsrätten men friades i hovrätten för grov våldtäkt – en gärning som skulle ha innehållit extrema inslag av så kallad S&M-sex.
Polismannen hävdade att kvinnan hade ställt upp på deras ”sexlekar” frivilligt, att hon var en flitig besökare på hemsidor om S&M-sex men att det inte hade gått till som hon berättade i förhör.
Genom sin advokat Johan Eriksson anmälde polismannen både åklagare och polis till JO och hävdade att dessa inte hade varit objektiva under utredningen och att det fanns ett stort antal brister i förundersökningen.
I justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers 28-sidiga beslut görs en grundlig genomgång av objektivitetskravet och de utrednings-, dokumentations- och redovisningskrav som ingår i detta.
JO ”friar” åklagaren för flera av de brister som anmälaren pekat på men hon får också kritik för ett antal åtgärder – bland annat för hur utredningsåtgärderna redovisades.
JO framhåller också att det är åklagaren, i sin egenskap av förundersökningsledare, som bär ansvaret för att frågetecken kring till exempel en kriminalteknisk undersökning rätas ut och redovisas korrekt. Han understryker också att även resultat från en kriminalteknisk undersökning som inte ger något positivt utslag ska redovisas – detta eftersom även avsaknaden av konkreta resultat kan tala i endera riktingen.
I målet hävdade målsäganden att hon hade tvingats att under en hel dag på hösten ligga naken och bunden utomhus på marken. Enligt den medicinska utredning om så kallad hypotermi som advokaten Johan Eriksson lät utomstående experter göra så skulle detta ha fått påtagliga effekter på kvinnans kropp.
Hon skulle bland annat ha blivit blå om läpparna, skakat ohämmat i kroppen och talat i stackato – någonting som hon enligt en polispatrull som kallades till platsen inte visade några tecken på. Vid detta tillfälle nämnde kvinnan inte heller att hon hade varit utsatt för en grov våldtäkt.
Enligt JO borde frågan om hypotermi ha följts upp redan tidigt i utredningsarbetet. När saken väl aktualiserades – först i hovrätten och sedan den i tingsrätten fällde mannen hade bytt advokat – borde denna ”varningssignal” ha föranlett större aktivitet från åklagarens sida. JO skriver dock:
”Hennes (åklagarens) passivitet bedöms dock inte utgöra ett brott mot objektivitetsplikten eftersom det redan stod klart att en utredning om så kallad hypotermi skulle komma att redovisas för domstolen genom försvarets försorg. Enligt rättspraxis bör en målsägandes berättelse i mål av detta slag kontrolleras under förundersökningen, till den del det är praktiskt möjligt. Kontrollen är inte något självändamål utan utgör ett led i granskningen av bevisningen. Bevisningen prövas slutligt av domstol. I detta fall har hovrätten gjort en sådan prövning, som innefattar kritik mot att kontrollkravet inte efterlevdes.”
I sin anmälan anser också den friade polismannen att polisförhören med målsäganden innehöll en rad ledande frågor. JO instämmer och skriver att dessa ”närmast innebar att förhörsledaren försökte gissa sig till vad målsäganden varit med om”.
JO skriver:
”Av dialogutskrifter från målsägandeförhören under förundersökningen framgår att A (målsäganden) uppgav att ytterligare och värre övergrepp än dem hon berättat om hade förekommit. Efter att förhörsledaren försökt förmå henne att berätta om detta ställde han slutligen direkta frågor om X (den misstänkte), med sina händer, hade smetat in henne med sin avföring. Inga förhörsuppgifter av det slaget hade dessförinnan lämnats av A. Utifrån det som framkommer i förhören framstår frågornas innehåll som gripet ur luften och svårförenligt med det som A tidigare berättat.”
”Av förhörsledarens förklaring i detta ärende går det inte att dra någon annan slutsats än den anmälaren gett uttryck för, nämligen att det synes ha varit fråga om en ren gissning från förhörsledarens sida. Att göra helt slumpvisa påståenden som den hörde får tillfälle att bekräfta eller förneka framstår inte bara som osakligt utan även som riskabelt från både utrednings- och rättssäkerhetssynpunkt… Agerandet ter sig gåtfullt och kan inte föranleda annat än kritik mot förhörsledaren, som utfört förhöret på detta tvivelaktiga sätt.”
JO understryker också i sitt beslut att både tingsrätten och hovrätten har pekat på brister i utredningen.
Tingsrätten anser till exempel att bristen på en undersökning av målsägandens mobiltelefon har påverkat kvinnans trovärdighet negativt.
Hovrätten la i sin friande dom uttryckligen skulden för utredningsbrister på åklagaren när det gäller bland annat dokumentationen av brottsplatsundersökningen. Hovrätten var också kritisk mot att kvinnans kläder, dator eller mobiltelefon inte hade undersökts.
JO skriver:
”Att det finns grund för att ifrågasätta förundersökningen från denna utgångspunkt framgår därmed redan av hovrättens domskäl, som får anses innefatta ett underkännande av det sätt på vilket målsägandeberättelsen i detta fall kontrollerats. Det finns inte skäl för att därutöver göra något uttalande från JO:s sida.”
JO avslutar med att konstatera att han – ”utifrån det rättsliga förfarandet som helhet” – inte anser att objektivitetskravet eller den friade polismannens rätt till en rättvis rättegång har påsidosatts. Detta beror dock till stor del inte på polis och åklagare utan på försvarsadvokaten och domstolarna. JO skriver:
”Därav beaktar jag också att X försvararrättigheter tillgodosetts fullt ut och att försvararen med nit och omsorg tillvaratagit X rätt, liksom – framför allt – att domstolarna vägt in de brister som förekommit, varvid hovrätten frikänt X från de anklagelser som riktats mot honom.”
Foto: Scanpix
