2009 kontaktade en homosexuell kvinna vårdcentralen i Liljeholmen i Stockholm för att boka tid för en medicinsk utredning inför en kommande insemination. Kvinnan blev dock nekad och istället hänvisad till en särskild mottagning för lesbiska och bisexuella kvinnor.
Tingsrätten konstaterade i en dom att hänvisningen till en specialistmottagning i realiteten innebar ett avvisande från vårdcentralen, och att det innebar att kvinnan hade diskriminerats av skäl som har samband med hennes sexuella läggning.
Tingsrätten beslutade att landstinget skulle betala 15 000 kronor i diskrimineringsersättning till kvinnan. I hovrätten ändrades beloppet till 40 000 kronor som sedan jämkades till 30 000 kronor.
Diskrimineringsombudsmannen, DO, överklagade hovrättens dom i ersättningsdelen eftersom den då utdömda diskrimineringsersättningen enligt DO inte kan anses ha den avskräckande effekt som är tanken med sanktionen. HD har nu meddelat prövningstillstånd.
– DO ser mycket positivt på att frågan nu ska prövas av Högsta domstolen. Det råder idag stor osäkerhet om vad som är en skälig nivå på ersättningen i olika situationer. Det finns en risk att man felaktigt jämför diskrimineringsersättningen med skadestånd vid brottmål, vilket var precis det som lagstiftaren ville undvika genom införandet av den nya sanktionen, säger diskrimineringsombudsman Agneta Broberg i ett pressmeddelande.
Diskrimineringsersättning är en rättslig sanktion som infördes i och med att diskrimineringslagen trädde i kraft 2009. I och med att sanktionen är relativt ny saknas det ännu vägledande rättspraxis från allmän domstol om hur ersättningen ska tillämpas.
