Hovrätten hänvisar i sin dom till praxis från EU-domstolen och Europadomstolen när man kommer fram till att skattetillägget har en ”straffrättslig karaktär” och därmed utgör hinder för åtal.
Malmö tingsrätt dömde den 48-årige mannen för grovt skattebrott till villkorlig dom och samhällstjänst eftersom mannen hade lämnat oriktiga uppgifter i sin deklaration. Den oriktiga uppgiften innebar fara för att 486 000 kronor i skatt skulle undandras det allmänna. Mannen dömdes också till näringsförbud i tre år. år.
Såväl åklagaren som mannen överklagade domen. Åklagaren yrkade på fängelse och mannen på att åtalet skulle avvisas – detta eftersom åtalet stred mot förbudet mot dubbelbestraffning i artikel 4 punkt 1 i det sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionen samt artikel 50 i EU-stadgan.
Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar nu att Skatteverket dels har påfört mannen skatt med 486 000 kronor, dels ett skattetillägg med 20 procent för den oredovisade skatten på grund av samma oriktiga uppgift.
Både förvaltningsrätten och kammarätten har avslagit mannens överklagande och beslutet har vunnit laga kraft. Hovrätten konstaterar nu att frågan är om beslutet om skattetillägg utgör hinder mot att döma mannen även för skattebrott.
Hovrätten konstaterar att det i artikel 4 protokoll 7 till Europakonventionen finns ett förbud mot dubbla förfaranden i brottmål – principen om ”ne bis in idem”. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 50 i EU-stadgan.
Hovrätten konstaterar att både Högsta domstolen och dåvarande Regeringsrätten (nuvarande Högsta förvaltningsdomstolen) i och för sig tidigare har kommit fram till att det svenska förfarandet med att både skattetillägg och straffrättsligt ansvar kan åläggas en enskild för en och samma oriktiga taxeringsuppgift är förenligt med Europakonventionen.
Hovrätten väger dock också in praxis från Europadomstolen – bland annat de uppmärksammade fallen ”Zolotukhin mot Ryssland” och ”Ruotsalainen mot Finland”, HD:s dom i rättsfallet NJA 2010 s. 168 samt EU-domstolens dom i mål C-617/10 – i sin bedömning.
Hovrätten konstaterar att EU-domstolen uttalat att förbudet mot dubbelbestraffning i artikel 50 i sig inte utgör hinder för åtal mot skattebrott under förutsättning att skattetillägget inte har en ”straffrättslig karaktär” – en fråga som det enligt EU-domstolen ankommer på den nationella domstolen att bedöma. Domen innebär vidare, enligt hovrätten, att tolkningen av förbudet mot dubbelbestraffning i artikel 50 i Stadgan och artikel 4 protokoll 7 till Europakonventionen kommit i ett nytt läge.
Hovrätten går vidare till bedömningen om skattetillägget har straffrättslig karaktär och tar där hänsyn till ytterligare praxis från Europadomstolen. I dessa domar anges kriterier för om en sanktion har straffrättslig karaktär och kriterierna är samma som EU-domstolen nu i februari angivit. Eftersom Europadomstolen, i mål om rätten till en rättvis rättegång, funnit att skattetillägget har en straffrättslig karaktär, finner hovrätten att motsvarande bedömning ska göras även i fråga om dubbelbestraffning.
Hovrätten kommer därmed fram till att skattetillägget har en straffrättslig karaktär och att beslutet om skattetillägg utgör hinder för ett åtal för skattebrott. Hovrätten avvisar därför åtalet.
Högsta domstolen beslutade nyligen att frågan om ”ne bis in idem” ska tas upp i ett plenumavgörande i ett annat mål.
