Under fyra decennier befann sig Jacob Palmstierna i det svenska näringslivets absoluta centrum. 30 år i SE-bankens ledning, 10 år i Nordbankens. Nu har han sin bas på släktslottet Maltesholm, sydväst om Kristianstad. Det har tillhört familjen sedan 1600-talet. Han föddes här 1934. Idag är han den 13:e generationen Palmstierna på Maltesholm.
– Jag ser det här som ett unikt stycke Sverige, som det är min uppgift att sköta om.
Karriären inleddes 1960. Med en färsk examen från Handelshögskolan i Stockholm erbjöds han jobb på Handelsbanken. När Marcus Wallenberg på Stockholms Enskilda Bank hörde talas om detta så reagerade han genast. Jacob Palmstiernas mamma var kusin med industrilegenden, och Marcus Wallenberg ”betraktade det säkert som en olycka om en släkting – om än avlägsen – skulle hamna i Svenska Handelsbanken”.
Efter att ha funderat tackade Jacob Palmstierna ja till det nya erbjudandet. En fusion 1972 resulterade sedan i SE-Banken.
I memoarerna ”Jacobs stege” ger han en målande bild av sitt långa samarbete med Marcus Wallenberg, ofta kallad ”MW” eller ”Dodde”:
”MW gav alltid ett intryck av kraft. Han var praktiskt taget aldrig sjuk, han var i god fysisk trim – cirka 188 centimeter, tvåfaldig svensk mästare i tennis, den första svensken på centercourten i Wimbledon….tålde vin och sprit i betydande mängd utan att det märktes…arbetade intensivt, hade alltid initiativet på dagarna när han var i Stockholm. Han kunde vara omtänksam och charmerande men i nästa ögonblick hård, kall och hänsynslös. Man visste aldrig när han kunde få ett utbrott och börja skälla och orera”.
– MW var ju ruthless och gick hårt fram. Men han litade på sina tre juridiska rådgivare och dem gick han aldrig emot. Det var Claes Sandels i skatterätt, Hans Munck i allmänna omdömesfrågor och så Eric Leijonhufvud. Alla hade på sitt sätt en unik relation till honom.
Hur då?
– De var så mycket mer än lagvrängare. Deras erfarenhet och goda omdöme gjorde att de kunde se helhetsbilden i affärerna. Den förmågan är nödvändig hos en juridisk topprådgivare, men en sån relation är svår att nå.
Under åren i finansbranschen har Jacob Palmstierna upplevt dramatiska förändringar.
– På 50- och 60-talen var människokunskap viktigt för att bygga upp bankverksamhet. Heder och mänskliga relationer styrde affärerna. Men under Reagan-Thatcherperioden, från mitten av 1980-talet och fram till idag, har vi fått en teknikalisering av affärsverksamheten, säger han.
Tesen har varit ökad frihet för finansmarknaderna. Bankerna har utvecklats till att bli hedgefondsliknande tradingorganisationer. Från att huvudsakligen ha gjort affärer med folk som de kände så är dagens trading så opersonlig som man kan tänka sig.
Med den nya tekniken så har ekonomin globaliserats. Och finansindustrins enorma expansion har inneburit en ökad levnadsstandard för många. Men för bankerna har det också lett till ett mekaniskt synsätt. Många av dem kom att kännetecknas av en ansvarslös riskbenägenhet. Bonussystemet med excesser i kompensation är en konsekvens. Kombinera det här med en överlikviditet på marknaden. Resultatet blev katastrofalt.
Han lägger delvis skulden på USA:s förre riksbankschef:
– Alan Greenspan hade en bestämd uppfattning om att marknaden tar hand om sina egna problem, bara den får vara i fred. Nu vet vi att han hade fel.
Jacob Palmstierna konstaterar att Alan Greenspans filosofi ”ledde till randen av en härdsmälta”. Investmentbanken Lehman Brothers konkurs, i september2008, var den avgörande händelsen.
– Finansverksamhet är näringslivets själva hjärta och då var det det ofantligt nära hjärtinfarkt. Den period som Thatcher och Reagan startade hade löpt till sin ände.
Han beskriver dagens situation som ”ett paradigmskifte”. Att USA nyligen beslutade om att begränsa bankernas frihet är ett tecken på detta:
– Pendeln har nu vägt över åt andra hållet. Vi får ”more government, less market”. Vi går mot en ökad grad av inskränkning av friheter. När relationerna inte längre byggs på ansvar och heder, utan på maskiner, så måste vi ha juridik som reglerar vad som ska ske.
Vad blir konsekvensen?
– Marknaderna kommer att tvinga fram mer renodlade roller. Bankerna måste välja mellan rådgivning och trading.
– Och när regelverken blir snårigare och besvärligare så ökar advokaternas inflytande. Man måste ha ett bra sjökort för att kryssa mellan grynnorna i olika jurisdiktioner.
Samtidigt ställs nya krav på konsulterna.
– Jurister har en viktig uppgift i att säga ”här går gränsen”. Men som klient är det viktigt att inte heller bli fälld av den allmänna opinionen. Jag värdesätter min heder, den gör det möjligt för mig att göra affärer. Man är beroende av att bibehålla ett förtroende.
Jacob Palmstierna vet vad förlorad heder innebär. 1989 var han nybliven koncernchef för SE-banken, men fick avgå efter att ha anklagats för skattebrott. Av skattetekniska skäl hyrde han sitt eget hus av ett annat bolag. Dåvarande länsrätten ansåg att hyran var för låg och menade att han skulle beskattas för mervärdet. Historien nådde medierna – uppmärksamheten blev enorm.
– Jag skulle aldrig ha satt mig i den situationen, säger han.
Jacob Palmstierna förklarar att tanken var att kontinuerligt justera hyran uppåt, men att detta föll mellan stolarna.
– Att utsätta mig för de riskerna, för några tusen kronor i månaden. Det var fånigt.
Konsekvenserna blev dramatiska. Jacob Palmstierna sade upp sig.
– Jag var körd, både internt och externt. Opinionsmässigt var det inte möjligt för mig att vara kvar. Jag kunde bara dra en slutsats, att säga ”tack för mig”. Det kändes orättvist, men det var också mitt eget fel, jag skulle ha varit försiktigare.
De kommande månaderna fick han låna ett kontor, hos vännen Björn Wahlström, för att sätta sig in i skattemålet.
– Jag blev min egen jurist. För mig var detta det mest betydelsefulla målet i världen. Jag var tvungen att vinna, för att kunna komma tillbaka till nya ansvarspositioner i näringslivet.
Han plöjde mängder av gamla rättsfall, granskade tekniska detaljer.
– Det gällde att visa att jag inte hade haft något uppsåt och att den hyra som jag betalat inte var så alldeled tokig ur ett skatteperspektiv.
Han beskriver rättegången som det mest avgörande ögonblicket i sin karriär.
– Tänk dig att du springer 3 000 meter, så kommer du till vattengraven. Om du snubblar där så är du out. Det här var min vattengrav.
– Innan hade jag varit helt tyst, och inte gett några intervjuer. Rättegången var den första chansen att presentera min version. Det var underbart. Jag såg det som en match mellan mig och åklagaren och jag förvånades över hur eländig han var. Dåligt insatt, hade inte läst på. Det var jag naturligtvis tacksam för.
Jacob Palmstierna friades från anklagelserna. Ett år senare erbjöds han att bli ordförande för Nordbanken, som fått dåligt rykte i samband med ”eländiga krediter” under den då pågående finanskrisen.
– Det dåliga ryktet var välförtjänt. Det hade funnits en slapphet i verksamheten. Juridiken var inte i ordning, till exempel.
Ett exempel var finansieringen av finansmannen Erik Pensers företagsbygge där banken hade gått in med sammanlagt 11,5 miljarder kronor. Under finanskrisen tog Nordbanken kontroll över aktierna, till exempel en stor ägarandel i Nobelindustrier. Erik Penser stämde därefter banken på flera miljarder kronor.
Inför båda förhandlingarna slog Jacob Palmstierna vad med dåvarande näringsministern Leif Pagrotsky; om Penser vann skulle Palmstierna ge Pagrotsky en låda exklusivt vin. Om utgången blev den motsatta fick Pagrotsky betala med en flaska.
– Han tyckte att det var bra odds, men det var jag som vann båda gångerna!
Peter Johansson
Foto: Scanpix
