DEBATT – av Johannes Norrman, jurist och ersättare i Valnämnden i Kristianstads kommun.
År 2022 tillsatte förra regeringen en utredning, vars syfte bl.a. var att se över reglernarörande åldern för sexuellt självbestämmande (se dir. 2022:7). Den 21 november i år presenterade utredningen sitt slutbetänkande med titeln Ett starkare straffrättsligt skydd –mot sexuella kränkningar, bedrägerier i vissa fall och brott med hatmotiv avseende kön(SOU 2023:80). SOU:n har gått relativt obemärkt förbi i massmedia, men förtjänar enligt minmening betydligt närmare granskning än den hittills erhållit. SOU 2023:80 föreslår i korta drag att frivilligt samlag med 15- till 17-åringar ska straffas som våldtäkt mot barn, om gärningsmannen utnyttjat att den unge “på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, missbruk, gärningsmannens auktoritet eller annars med hänsyn till omständigheterna har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet.”
Åtskilliga invändningar går att rikta mot detta förslag, men den mest uppenbara är att det straffbara området är extremt otydligt avgränsat. SOU:n anger exempelvis att omständigheter som att den unge mår “psykiskt dåligt”, har “svåra hemförhållanden” eller är“ekonomiskt utsatt” ska kunna göra ett annars tillåtet samlag straffbart (se SOU 2023:80 s.548 f.). Betänkandet föreslår heller ingen övre åldersgräns för vem som kan vara gärningsman enligt den nya lydelsen, vilket torde innebära att även en 18-åring – eller till och med andra 15- till 17-åringar – träffas av straffbestämmelsen. I praktiken skulle dessa ytterst diffusa kriterier förvandla i stort sett varje normalt och halvklumpigt tonårssamlag tillrysk roulette; vi pratar närmast om en allmän “straffbarhets-option”, som kan användas för att retroaktivt omklassificera varje lagligt sexuellt umgänge till våldtäkt mot barn.
Låt mig nu vara tydlig: en 18-åring som drar fördel av att en 17-åring har ett ohälsosamtförhållande till sex agerar naturligtvis omoraliskt. Idén att behandla osmaklig sexuellopportunism på samma sätt som pedofili är emellertid fullkomligt befängd. Våldtäkt mot barn har ett minimistraff på tre års fängelse och betingar kränkningsskadestånd på minst 225 000kronor – och vår egoistiske 18-åring är knappast att likställa med en pedofil som våldtagit små barn.
I sammanhanget kan jag vidare inte undgå observationen att ordet “barn” på senare tid blivit föremål för ett tröttsamt missbruk i samhällsdebatten. En sjuttonåring är förvisso ett “barn” sett till rättshandlingsförmågan, och tillämpligheten av vissa andra regler. När jag var sjutton var jag däremot knappast “barn” i någon relevant kognitiv, social, sexuell, kulturell eller moralisk bemärkelse, utan i alla nyss nämnda avseenden ung man. Det är retoriskt effektivt att upprepa ordet barn, barn, barn likt en papegoja, men det är också väldigt oseriöst. Juristkårens tendens att använda barn-begreppets luddiga kanter för att rättfärdiga allt från generösa ungdomsrabatter till breda kriminaliseringar är kort och gott en synnerligen ful ovana, som skrået snarast borde göra sig kvitt.
Härvid når vi också den djupare och viktigare invändningen mot förslaget: kausaliteten bakom äldre tonåringars beslut i kärleks- och sexualrelationer är nämligen helt enkelt för mångfacetterad och subjektiv för att reduceras till en straffrättslig bedömningsfråga. Det kan inte vara rätt att tvinga människor att inför stundande samlag bedöma om motparten samtyckt av en “bra” eller “dålig” socialpsykologisk anledning, och att därefter bestraffa“felaktiga” bedömningar med fleråriga frihetsberövanden.
Vill man skydda äldre tonåringar från förhastade sexuella beslut finns det betydligt bättre lösningar. Menar man allvar med att åldersgruppen 15-17 egentligen inte klarar av att råda över sin sexualitet, vore det logiskt att höja byxmyndighetsåldern till arton år. Om den sexualmoraliska skon skaver vid att äldre män söker ut yngre kvinnor, går det i stället att etablera en fast övre åldersgräns: den som fyllt tjugofem får inte ha sex med någon under arton. Personligen anser jag att båda dessa förslag är fel, men det är i alla fall juridiskt sunda konstruktioner som gör det möjligt att på förhand avgöra vilka ageranden som är straffbara.
SOU 2023:80 är sålunda, för att runda av, knappast munter läsning. En liten del av betänkandet fick mig dock att le. Under rubriken “Synpunkter från barn” redogör utredningen kortfattat för resultatet av en fokusgruppdiskussion, vari fyra unga tjejer och en ung kille fick svara på frågor kring aktuellt problemkomplex. Återgivningen innehåller följande stycke(saxat från SOU 2023:80 s. 224):
“Samtliga flickor i gruppen ansåg att det behövs ett starkare skydd när det gäller sex medomyndiga personer om åldersskillnaden är för stor. En av flickorna argumenterade för att åldern för allt sexuellt självbestämmande bör höjas. Pojken i gruppen ansåg att det skydd som finns i dag är tillräckligt, även om han också såg den relation som beskrevs i vinjetten[sugardating, min anmärk.] som problematisk. Han berörde svårigheten att dra en tydlig linje för var ett sexuellt självbestämmande bör börja och att varje typ av gränsdragning innebär ett problem.”
Oavsett om man tycker att tonåringar behöver skyddas mot dåligakärleksbeslut eller ej, så utgör den föreslagna lagändringen en villoväg. SOU 2023:80 harpresenterat ett hårresande hugskott, som inte lämpar sig som lag.
Alla åsikter som uttrycks i artikeln är mina egna, och återspeglar inte uppfattningen hosnågon myndighet eller annan statlig institution.
