År 2008 beslutade åklagare vid Internationella åklagarkammaren i Malmö att inleda en förundersökning mot en man som misstänktes för stämpling till grovt narkotikabrott och grovt penninghäleri. Samma dag som förundersökningen inleddes lämnade tingsrätten tillstånd till hemlig telefonavlyssning.
Under förundersökningen uppkom även misstankar om ekonomisk brottslighet mot mannen och Ekobrottsmyndigheten kopplades därför in. Tillståndet för hemlig telefonavlyssning kom därefter att omfatta även dessa misstankar.
Mannen dömdes till sju års fängelse av Hovrätten över Skåne och Blekinge för grovt bedrägeri. Han dömdes också att betala skadestånd till de drabbade med drygt 13 miljoner kronor – pengar som de aldrig har fått.
De drabbade har nu vänt sig till JK och begärt skadestånd av staten eftersom polis och åklagare – genom telefonavlyssningen – kände till att de höll på att utsättas för omfattande fullbordade bedrägerier från den nu dömde mannens sida men ändå inte ingrep mot mannen eller varnade dem.
JK sammanfattar deras inställning i sitt beslut:
”Poliserna, som avlyssnade samtalen, var medvetna om att betalningarna skulle få till följd att fullbordade grova bedrägeribrott hade begåtts. Ekobrottsmyndigheten informerade inte X och Y om att fråga var om grova bedrägerier. Än mindre försökte myndigheten på annat sätt beivra att brottet begicks.
I och med den kunskap som polisen haft vid tidpunkten för överföringarna har polisen haft skyldighet att ingripa mot brotten och förhindra dess fullbordan. Så har inte skett. I stället har polisen låtit brotten fullbordas. Därigenom har X och Y och bolaget Z kommit att drabbas av avsevärd förmögenhetsskada.”
Ekobrottsmyndigheten försvarar sitt agerande med så kallad interimistisk passivitet och skriver i sitt yttrande till JK:
”Med interimistisk passivitet menas att de brottsbekämpande myndigheterna för viss tid avstår från att ingripa mot misstänkt brottslighet. Skälen att skjuta upp ett ingripande, det vill säga mot brottslighet som man i normala tall skulle ha ingripit mot, kan till exempel vara för att skaffa bevisning om allvarlig brottslighet, för att kunna beivra annan allvarlig brottslighet eller för att kunna lagföra medgärningsmän.”
Så kallad interimistisk passivitet är inte lagreglerad utan ska enligt Ekobrottsmyndigheten anses ha stöd i bland annat polislagen och dess förarbeten.
Ekobrottsmyndigheten fortsätter:
”Sammantaget gör Ekobrottsmyndigheten bedömningen att den utredningsstrategi som åklagaren i samverkan med utredningsteamet tillämpat och som innefattade en intresseavvägning rörande den interimistiska passiviteten har varit ändamålsenlig och väl avvägd. Den har också lett till framgång på det sättet att en person dömts till ett långt fängelsestraff och att målsägandenas skadeståndsanspråk, bland annat innefattande de belopp som sökandena nu begär att staten ska svara för, har fastställts. Än mindre finns det enligt Ekobrottsmyndighetens mening fog för att anse åklagarens och polisens bedömningar varit uppenbart felaktiga i förhållande till aktuella bestämmelser. Mot denna bakgrund bestrider Ekobrottsmyndigheten att det föreligger grund för skadestånd.”
Justitiekanslern Anna Skarhed konstaterar att det står klart att de drabbade har tillfogats omfattande ekonomisk skada genom det inträffade. JK konstaterar också att det står klart att de inte kommer att få någon ersättning av den dömde mannen.
JK skriver:
”Sammantaget talar det nu anförda för att förundersökningsledarens beslut att dröja med att ingripa mot den förestående brottsligbeten mot sökandena kan ifrågasättas. Det framstår som tveksamt om intresset av att utreda och lagföra redan utförda brott kan motivera att brottsbekämpande myndigheter avvaktar med att ingripa mot så allvarliga brottsmisstankar som nu är ifråga.”
JK konstaterar dock att reglerna för när polis och åklagare de facto ska ingripa mot en överhängande eller påbörjad brottslighet är ”förhållandevis vaga”:
”Även om detta förhållande kan framstå som otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt, innebär det att utryrnmet för att göra olika bedömningar i frågan har varit betydande. Justitiekanslern är, som framgått ovan, tveksam till förundersökningsledarens ställningstagande att det har varit befogat att dröja med att ingripa såsom skett. Med hänsyn till det utrymme för olika bedömningar i denna fråga som ändå finns kan dock förundersökningsledarens agerande inte anses ha varit uppenbart felaktigt på sätt som krävs för att staten ska ha ådragits skadeståndsskyldighet.”
JK anser inte heller att Europakonventionens bestämmelser om bland annat äganderätten innebär att svenska staten skulle vara skadeståndskyldig.
Foto: Scanpix
