”Den intressanta frågan i målet är vad som ska anses utgöra konkret fara för att en ekonomisk förmån felaktigt betalas ut eller betalas ut med för högt belopp”, skriver Anders Perklev i sitt överklagande till HD.
Bakgrunden är att en före detta toppchef inom näringslivet sökte a-kassa sedan han avslutat en anställning. I sin ansökan skrev han att han inte hade fått något avgångsvederlag från sin tidigare arbetsgivare. Handläggaren vid a-kassan kontrollerade dock avtalet med arbetsgivaren och upptäckte att någonting var fel.
Handläggaren gick vidare i sin undersökning och frågade efter avtalet mellan mannen och den tidigare arbetsgivaren. Han gav då in ett förvanskat avtal – någonting som handläggaren upptäckte genom ytterligare granskning.
Handläggaren på a-kassan anmälde därför att mannen felaktigt hade fått ut ersättning vilket senare ledde till åtal. mannen fälldes i tingsrätten för grovt bidragsbrott.
Svea hovrätt ansåg dock att det inte var bevisat att det hade funnits någon konkret fara för att de oriktiga uppgifterna skulle ha lett till att mannen fick a-kassa felaktigt utbetalad till sig. Han friades därför av hovrätten.
”Ett bidragsbrott fullbordas när den oriktiga uppgiften lämnas, under förutsättning att det därigenom uppkommer en konkret fara… Konkret fara anses normalt föreligga om den oriktiga uppgiften sannolikt inte skulle upptäckas vid en normal rutinmässig kontroll,” skriver hovrätten.
Svea hovrätt utvecklar:
”Av de uppgifter som X (a-kassans handläggare) har lämnat i hovrätten framgår det inte med tillräcklig tydlighet om det i den normala rutinmässiga kontrollen i ärenden av nu aktuellt slag endast ingår att begära in en komplettering från arbetstagaren, eller om en sådan kontroll också innefattar att man tar kontakt med arbetsgivaren per telefon och låter denna läsa ur originalhandlingar. Det kan alltså inte uteslutas att X har gjort kontrollåtgärder som sträcker sig längre än vad som kan anses ingå i en normal och rutinmässig kontroll. Vid sådant förhållande är det inte visat att Y:s oriktiga uppgifter har orsakat en sådan konkret fara för att arbetslöshetsersättning felaktigt skulle betalas ut till honom, som lagen kräver.”
Men riksåklagaren Anders Perklev håller alltså inte med och överklagar därför den frikännande domen till HD.
Han skriver:
”Y har i sina ansökningar om ersättning bland annat försäkrat att han inte fått någon annan form av ersättning. Efter begäran om kompletteringar har Y till X sänt in ”anmälan om arbetslöshet” innehållande oriktiga uppgifter och därefter en manipulerad respektive förfalskad överenskommelse mellan honom och den tidigare arbetsgivaren. Enligt min uppfattning har det redan när anmälan om arbetslöshet inkommit till X funnits en sådan konkret fara för felaktig utbetalning som krävs enligt bidragsbrottslagen. I vart fall har sådan fara förelegat när Y skickat in den förfalskade överenskommelsen till arbetslöshetskassan. Att X, trots att hon haft ett fullgott beslutsunderlag, valde att kontrollera överenskommelsen med arbetsgivaren bör inte föranleda annan bedömning. Det sagda leder till att Y bör dömas för bidragsbrott.”
Anders Perklev anser att kontrollsystemets uppbyggnad och funktionssätt ska ha betydelse för bedömningen om konkret fara har funnits. Därför ska en beslutsfattare ”knappast behöva utgå ifrån att handlingar som en enskild ger in kan vara förfalskade och därför rutinmässigt behöva kontrolleras”.
Anders Perklev motiverar också varför HD ska bevilja prövningstillstånd.
”Det torde inte ha varit lagstiftarens avsikt att på sätt som nu skett inskränka det straffbara området i förhållande till gärningar som tidigare hade bedömts som försök till bedrägeri. Enligt min uppfattning är det således av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet.”
Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
