Två fastighetsägare väckte i tingsrätten talan mot Svalövs kommun och yrkade skadestånd eftersom de ansåg att kommunen på ett omotiverat sätt förhalat deras bygglovsansökningar för vindkraftverk.
Fastighetsägarna hade ansökt om bygglov 2004 och fick då avslag av kommunen, bland annat med hänvisning till att en detaljplan med miljökonsekvensbeskrivning ansågs nödvändig.
Länsstyrelsen och senare också förvaltningsrätten gick dock på fastighetsägarnas linje och återförvisade ärendet till kommunen. Vid en andra prövning avslogs bygglovsansökan på nytt, då med hänvisning till den aktuella översiktsplanen och vindkraftspolicyn.
Fastighetsägarna överklagade återigen och fick även denna gång rätt både i länsstyrelsen och i förvaltningsrätten.
Länsstyrelsen pekade i sitt beslut särskilt på att kommunens skäl inte inneburit att man haft rätt att frångå förvaltningsrättens bedömning och på nytt neka bygglov.
Kommunen överklagade förvaltningsrättens dom men denna vann laga kraft då dåvarande Regeringsrätten i början av 2010 beslutade att inte pröva målet.
Fastighetsägarna begärde båda miljonskadestånd men samtyckte till att tingsrätten i mellandom avgjorde frågan om kommunen över huvud taget gjort sig skyldig till fel eller försummelse i sin myndighetsutövning.
Domstolen ansåg dock inte att så var fallet, varken avseende något av kommunens avslagsbeslut, eller beträffande kommunens upprepade överklaganden efter att fastighetsägarna fått rätt. Något skadestånd skulle därför inte utgå.
Hovrätten ändrar nu tingsrättens avgörande och finner att kommunen ådragit sig skadeståndsskyldighet då man, efter återförvisning, på nytt avslagit bygglovsansökan.
Kommunen har, i enlighet med praxis från Högsta förvaltningsdomstolen, inte varit formellt bunden av överinstansens bedömning men borde ha godtagit denna om inte särskilda skäl talat mot detta.
De särskilda skäl som krävs har jämförts med skälen för resning och typiskt sett bör det krävas ny utredning eller nya omständigheter. Varken länsstyrelsen eller förvaltningsrätten ansåg att kommunens planeringsdokument, översiktsplan eller vindkraftpolicy medfört sådana särskilda skäl – en uppfattning som hovrätten nu också delar.
De dokument som kommunen hänvisat till var visserligen bara på planeringsstadiet vid den första bygglovsbedömningen, men vägdes ändå in. I samband med den andra prövningen hade dokumenten antagits, men enligt hovrätten kan de inte anses ha utgjort några nya omständigheter.
Kommunens bedömning att beakta dokumenten som nya omständigheter har därför inte bara varit felaktig utan uppenbart oriktig. Kommunen kan därför inte undgå skadeståndsskyldighet.
Hovrätten konstaterar också att den första bygglovsprövningen slutligen avgjorts i juli 2007, då dåvarande Regeringsrätten vägrat prövningstillstånd. Kommunen har då varit skyldig att handlägga de återförvisade bygglovsärendena med viss skyndsamhet.
Trots att utgången också i princip varit given och trots att nya bygglovsansökningar normalt hanteras inom tre-fem månader hade kommunen i början av oktober samma år fortfarande inte fattat något beslut i ärendena.
Med hänsyn till en konstruktionstid på sex månader anser hovrätten att kommunen är skyldig att ersätta fastighetsägarna för direkta kostnader, merkostnader och utebliven vinst som uppkommit från och med april 2008.
Två ledamöter i rätten är dock skiljaktiga och anser inte att skadestånd ska utgå, eftersom kommunens fel inte utgjort någon uppenbart oriktig rättstillämpning.
Foto: Erik Mårtensson / Scanpix
