Juristen ingick hösten 2009 genom sin firma ett avtal med en brittisk bank som drev viss juridisk verksamhet i Sverige. Enligt avtalet skulle juristen företräda klienter i domstol, upprätta juridiska dokument och lämna juridisk rådgivning i bankens namn.
Enligt avtalet skulle parterna dela lika på den ersättning som kom från det arbete som juristen utförde självständigt. När det gällde övrigt arbete skulle hon få 25 procent av ersättningen.
Efter att sammanlagt tolv fakturor från juristen hade förfallit till betalning stämde juristen banken vid Stockholms tingsrätt på närmare 200 000 kronor.
Banken hävdade att juristen inte hade utfört ett självständigt arbete i något av de aktuella uppdragen och ansåg därför att hon endast var berättigad till det lägre arvodet. Man påstod dessutom att juristen skulle ha ”tagit över” kunder från banken till sin egen verksamhet och att det därför skulle finnas kvittningsgilla skadeståndsanspråk på henne på grund av avtalsbrott.
Juristens inställning till detta framgår av tingsrättens dom:
”X (juristens) agerande utgör inte avtalsbrott. De klienter som har gått över till henne har själva valt det. En stor del av arbetet bygger på personlig anknytning mellan det juridiska biträdet och klienten. Förfarandet utgör sedvänja i branschen. Vidare har det vid tiden för det påstådda avtalsbrottet inte funnits något avtal mellan parterna. I vart fall har Y:s (bolagets) eventuella skada föranletts av bolagets eget avtalsbrott, i form av underlåtenhet att erlägga betalning.”
Bankens inställning till detta redovisas också:
”X har i samband med att samarbetet upphörde mellan parterna övertagit Y:s klienter, vilket har stått i strid med Avtalet. Motfordringarna om sammanlagt 183 090 kr består av ersättning för utförda uppdrag som har fakturerats klienterna utan Y:s godkännande. Uppdragen är hänförliga till domar där ersättning har utgått till X”.
Tingsrätten skriver i sina domskäl:
”Vad gäller Y:s påstående om motfordringar i form av skadestånd på grund av avtalsbrott kan för det första konstateras att utredningen inte ger stöd för att Avtalet har det innehåll som Y gjort gällande, det vill säga att X förbundit sig gentemot Y att inte skaffa sig egna klienter. I sammanhanget noteras även att flera av motfordringarna uppkommit efter att parternas samarbete avslutats i april 2011. Vidare är det inte närmare utrett på vilket sätt klienterna skulle ha ”gått över” till X”.
När det gäller frågan om juristens ekonomiska krav på banken konstaterar tingsrätten att skrivningen ”självständigt arbete” inte närmare definierats i parternas avtal. Juristen har dock ensam haft kontakt med klienterna, själv upprättat inlagor och agerat som ombud eller biträde i de flesta målen.
I den tidigare faktureringen mellan parterna har också endast det högre arvodet tillämpats – utan återkrav eller bestridda fakturor.
Banken har också hävdat att det skulle ha varit fråga om så kallade ”à conto-betalningar” som skulle regleras senare – någonting som enligt tingsrätten framstår som en efterhandskonstruktion.
Med hänsyn till både allmänt språkbruk och avtalets efterlevnad kommer domstolen fram till att juristen har utfört det fakturerade arbetet självständigt.
Banken förlorar därför rättegången och ska betala drygt 190 000 kronor till juristen samt hennes rättegångskostnader på 110 000 kronor.
Foto: Stefan Wahlberg
