DEBATT – av Sven-Erik Alhem, förbundsordförande Brottsofferjouren Sverige och Fredrik Mellqvist, generalsekreterare Brottsofferjouren Sverige.
I takt med att den gängrelaterade brottsligheten fortsätter att lamslå landet tvingas polisen prioritera och lägga annan typ av brottslighet åt sidan. Detta har pågått under en längre tid och tyvärr ser vi ingen förbättring i närtid. Att polisen behöver prioritera det dödliga våldet är förståeligt. Dock kan vi inte ha ett rättssystem där andra brottsanmälningar prioriteras bort, förhalas eller läggs ner. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för människors tilltro till rättssamhället.
På Brottsofferjouren möter vi många brottsutsatta vars polisanmälningar inte lett till vidare utredning med möjlighet till lagföring, vilket skapar en känsla av frustration och att ingen bryr sig. I många fall läggs utredningar ner på förståeliga grunder, när det inte finns någon misstänkt och spaningsuppslag saknas. Vi har dock erfarit att utredningar läggs ner även i många fall där bevisning finns och där målsägande och vittnen är klart villiga att medverka under utredningen. Det kan handla om brottsoffer som gått till en polisstation för att anmäla ett brott, där de blivit förvissade om att de kommer att få berätta mer ingående under ett kommande målsägandeförhör, för att någon vecka senare skriftligen meddelas att utredningen lagts ner. I dessa fall kan man tyvärr inte hävda att ett professionellt utredningsarbete har gjorts.
Vi har också kunnat läsa om hur anmälningar om våldtäkt läggs på hög och hur målsäganden får vänta i månader på förhör (Svt Uppsala 23/8, Svt Uppsala 25/9). Bortprioriteringarna gäller alltså inte bara de så kallade mängdbrotten, utan även brott av allvarligare karaktär, där skyndsamma förhör och vittnesmål är mycket viktiga för att kunna resultera i en fällande dom.
Oavsett brottstyp kan vi inte ha ett rättssystem där brottsoffer hamnar i en slags outtalad hierarki och alltför många bortprioriteras. I grund och botten ska alla brottsoffer behandlas lika. Vi har full förståelse för att inte varenda cykelstöld går att utreda. Däremot ska man som medborgare känna att polisen tar ens uppgifter på allvar när man väl tar mod och ork till sig att anmäla.
I nuläget har många polisområden blivit av med utredare som förflyttats för att jobba med gängkriminalitet i storstäderna. Det leder i sin tur till att anmälningar läggs ner och brottsoffrens enda hopp står till en överprövning. För att kunna göra det krävs dock att brottsoffret både har kunskapen och resurserna att begära en sådan. De svaga i samhället hamnar ofta i kläm, omedvetna om sina rättigheter.
Det är inte polisens jobb att systematiskt prioritera bort vissa brott till förmån för andra. En åklagare behöver ett underlag att ta ställning till för att kunna göra en seriös bedömning som i slutändan kan leda till åtal. Förtroendet för polis och åklagare skadas om människor upplever att det är lönlöst att anmäla brott. Om inte polisen mäktar med sina arbetsuppgifter, så måste någon annan göra det. Staten måste ha ett gediget intresse av att alla anmälda brott utreds ordentligt och lagförs om så är möjligt.
