Hjärtligt välkommen till Dagens Juridiks tema-artiklar ”Vad du inte fick lära dig på juristutbildningen…”
Under tio veckor kommer Charlotte Forssander och Fredrik Sonander vid Advokatfirman Vinge att publicera tio kapitel på Dagens Juridik på detta tema – om den tid som formar en biträdande jurist till en skicklig advokat och om sådant som aldrig kan läras ut vid ett universitet.
Det är med stor glädje som jag lämnar över ordet till de båda författarna. Så välkommen – till verkligheten!
STEFAN WAHLBERG, chefredaktör Dagens Juridik
Inledning
Under flera år har vi tillsammans arbetat mycket med rekrytering av biträdande jurister till Vinge. Om vi får säga det själva så tycker vi att detta har gått riktigt bra. Vi har anställt begåvade unga jurister med dynamiska personligheter, som har alla förutsättningar att utvecklas till goda och framgångsrika advokater.
Vi tror dock att en sådan utveckling verkligen gynnas av att man reflekterar över ett antal saker som inte ägnas något utrymme på juristutbildningen (och som för den delen inte heller ska läras ut där).
Det kan handla om yrkeshantverksfrågor och andra praktikaliteter, och allmänt om hur man bör förhålla sig till den sociala kontext som man hamnar i när man börjar arbeta på en stor affärsjuridisk advokatbyrå.
Behöver det skrivas om detta? Är det inte så att detta ger sig av sig självt med tiden? Jo, det gör det förstås oftast. Med duktiga handledare och eget intresse trillar säkert de flesta polletterna ned under de två första åren på advokatbyrån.
Men är du riktigt ambitiös kan det vara bra att börja fundera över dessa viktiga frågor redan i början av din biträdande juristkarriär. Då är sannolikheten stor att du får en smidig övergång in i advokatbyrålivet och kan koncentrera dig på att visa dina juridiska framfötter, snarare än att lägga tid på att – medvetet eller undermedvetet – försöka knäcka sociala eller andra yrkesmässiga koder.
Vi har försökt hitta essensen av hur vi tycker att man ska sträva efter att bete sig för att vara en så bra biträdande jurist som möjligt (och därmed – förstås – optimera sin egen karriärutveckling). Tillsammans har vi identifierat tio framgångsfaktorer, som vi gärna delar med er i lika många artiklar här på Dagens Juridik.
Vilka är då vi att göra anspråk på att ha en legitim uppfattning i de här frågorna?
Eftersom det inte är så väldigt många år sedan vi själva var biträdande jurister, och eftersom vi båda har varit biträdande juristansvariga delägare på vår arbetsplats, räknar vi med att vi har en hygglig verklighetsförankring när det gäller hur biträdande jurist-tillvaron gestaltar sig. Mellan oss har vi dessutom en ganska bred erfarenhet av olika typer av affärsjuridiskt arbete på olika ställen – i och utanför Sverige.
Självklart ger vi i denna text bara uttryck för vår egen personliga syn på hur en riktigt bra biträdande jurist ska vara. Vi hoppas att den kan vara något för unga biträdande jurister att ta avstamp i. Eller för den delen något som kan sparka igång en diskussion om frågor som – oss veterligen – inte ägnas så mycket tid i branschen.
CHARLOTTE FORSSANDER, advokat och partner, Advokatfirman Vinge
FREDRIK SONANDER, advokat och partner, Advokatfirman Vinge
Kapitel 1 – Behandla/betrakta dina kollegor som klienter
Vi inleder med ett exempel från verkligheten. Denna historia utspelade sig vid Charlottes första möte med advokatvärlden, som biträdande jurist vid en ganska stor advokatbyrå i New York. Charlotte arbetade som förstaåring på byråns processavdelning, och där fanns en legendarisk så kallad regnmakare, en partner vid namn Bob.
Bob var lysande med sina klienter, men ganska otålig med sina biträdande jurister. Bland annat var han känd för att en gång i vredesmod och frustration ha slängt en telefonlur (det var på den tiden man hade telefon med sladd) tvärsöver skrivbordet på en biträdande jurist som inte greppade arbetsuppgiften tillräckligt snabbt. Om vi säger så här: alla förstaåringar var livrädda för Bob.
Charlottes jämnåriga kollega Jason blev en förmiddag inkallad till Bob och ombedd att skriva en PM som utredde förutsättningarna för återförsäkringsbolagen att behöva stå till svars ifall det ursprungliga försäkringsbolaget kom undan i kraft av ordalydelsen i sina försäkringsvillkor. Och Bob behövde det påföljande morgon. Jason blev nervös, men han hade ju trots allt gått på Columbia University, så han tänkte att detta ska vi väl klara av utan problem.
Jason gjorde flitig research på Westlaw, konsulterade den rutinerade andraåring som han hade som granne i sitt rum på 53:e våningen i Citicorp Center, och skred till verket. Timmen var mycket sen då han trött men nöjd lade ett prydligt utskrivet exemplar av sin PM på partner Bobs skrivbord innan han begav sig hemåt.
Påföljande morgon gick Jason till jobbet på lätta fötter. Kanske hade det börjat spridas ett rykte på byrån om vilken lyckad rekrytering Jason hade visat sig vara? Morgonen gick. Inte ett ord från Bob. Framåt lunchtid vågade sig Jason bort mot kaffemaskinen i Bobs korridor. Där stod Bob. Ivrigt frågade Jason: ”So, sir, did you get my memo?”. ”Yeah, I got it.” Plågsam tystnad… “Was that the best you could do, Jason?” Inte den reaktion Jason hade hoppats på. Han lyckades ändå uppbåda ett hyfsat professionellt: “Let me have another look, sir, it may be that I failed to identify all the issues.” Bob bevärdigade detta med en avmätt nick.
Tillbaka vid sitt skrivbord läste Jason igenom sin PM igen. Nog var det så att det inte var en helt färdig produkt som hade hamnat på Bobs skrivbord. Det behövdes visst dras en slutsats här, och kompletteras med ytterligare något rättsfall från någon relevant överrätt där. Han arbetade ytterligare några timmar med PM:en och framåt eftermiddagen kände han sig tillräckligt nöjd för att återigen bege sig för att leverera ett nytt dokument till Bob. Bob hade den lilla egenheten att han kunde låta en stå bra länge inne på sitt rum utan att egentligen avbryta det han hade för sig för att höra efter vad man hade på hjärtat.
Denna nonchalanta ovana gjorde naturligtvis de underordnade kollegorna hur nervösa som helst. Man knackade på, fick en grymtning att man kunde kliva in, och sedan blev man stående, utan att Bob tittade upp. Inget bra sätt att förmedla trygghet och laganda. Hur som helst. Utan att titta upp sträckte Bob fram handen för att ta emot memot och yttrade ett kort: ”Dismissed”. Jason lommade tillbaka till sitt rum.
Framåt nio på kvällen (ingen gick hem före Bob), gick Bob i trenchcoat och plommonstop förbi Jason på sin väg mot Grand Central och pendeltåget mot villan i Connecticut. Jason reste sig genast upp, närmast i givakt: ”Yes sir?”. ”You know that memo? Are you really telling me that that was your best work?” Ridå, igen. Jason erbjöd sig naturligtvis att åter ompröva sin prestation. “Have it on my desk by tomorrow morning. That’s the longest I can wait for it.”
Jason såg framför sig hur den nyss så lovande drömmen om en advokatkarriär slogs i spillror. Efter att sorgset ha konstaterat att han kunde glömma att försöka bli delägare, glömma att skaffa sommarhus i the Hamtpons, glömma box seats i Madison Square Garden och glassiga representationsluncher på Nobu, gick han igenom sin PM igen. Men detta var väl inte så tokigt ändå? Visst, ett och annat skrivfel behövde rättas till. Och möjligen skulle PM:en vinna på att språket blev aningens mera stringent i analysavsnittet. Jason gjorde sina ändringar, men bestämde sig för att ändå gå hem och sova på saken, för att hinna med en sista genomläsning före leverans.
Över frukosten påföljande dag läste han en sista gång igenom sitt alster. Modet i bröstet steg. Det här är banne mig riktigt bra, tänkte han. Om nu Bob tycker att det är något fel på detta, så får han faktiskt förklara hur han menar.
Med självsäkra steg gick han de tjugo kvarteren till kontoret, klev in på partner Bobs kontor utan att knacka och överräckte memot. Bob tittade upp på honom över sina glasögon och hummade lite. Han bläddrade förstrött i dokumentet. ”Is this your best work, son?”. Jason svarade, utan att darra på rösten: ”Indeed it is, sir”. ”Fine. Then now I’ll read it.”
Den lärdom Bob sannolikt ville förmedla på sitt mindre sympatiska sätt, och som vi vill illustrera med denna långa (och i många stycken gräsliga) historia är naturligtvis att du alltid ska sträva efter att leverera så färdigt som du kan. Leverera som om du tog betalt, helt enkelt. (Det gör du ju.) Eller, annorlunda uttryckt, behandla dina kollegor som klienter.
I början av biträdande jurist-karriären är det vanligt att man tänker att det mest effektiva sättet att lösa en uppgift är genom någon sorts växelsång med den äldre kollega man fått uppgiften ifrån. Det är inte alls någon dum eller ologisk tanke. Om man hade obegränsat med tid, och inte behövde bry sig om de effektivitetsförluster som uppstår när man avbryter annat arbete och startar om flera gånger, så vore det säkert ett bra sätt att få fram en högkvalitativ produkt. Problemet är bara att den tiden nästan aldrig finns. I vart fall finns det ingen klient som är beredd att betala för den.
Därför: om du inte får någon annan instruktion, utgå då ifrån att den äldre kollega som ger dig uppgiften vill att du ska försöka göra den så färdigt som du bara kan.
Detta betyder förstås inte att du inte under arbetets gång får ställa frågor om du kör fast. Eller be om ett möte för att säkerställa att du är på rätt väg, eller visa en disposition. Tvärtom, på det viset är det ofta väldigt bra att jobba. Men tro oss, väldigt få erfarna advokater är lockade av att läsa halvfärdiga PM med hälften av texten inom hakparentes, stycken som avslutas med ”… etc… etc…”. Då får vi lätt intrycket att du inte orkat anstränga dig för att tänka runt hörnet själv.
En annan sak som hör hemma under denna första punkt är följande: det är helt ok att göra fel. Det gör vi alla, och särskilt i början. Men: försök i det längsta att undvika att göra samma fel flera gånger. Ta dig i början den extra tiden och gör ett jämförelsedokument i datorn mellan ditt utkast och det som efter din äldre kollegas bearbetning (med eller utan feedback till dig…) blev slutversionen. Det tjänar du på i längden.
Vi passar på att bränna av ett till, möjligen lite mer kontroversiellt, tips. Det rör sig om en sanning som det är lika bra att förlika sig med, och helst omfamna, så tidigt som möjligt i karriären.
Olika advokater har olika språkliga preferenser. En mening kan vara fullt språkligt korrekt och ha samma innehåll, men din äldre kollega vill helt enkelt uttrycka saken annorlunda än du. Det är bara att anpassa sig.
Varför? Är inte det onödigt resursslöseri? En förolämpning mot din kompetens? Du gör klokt i att släppa sådana tankar. Ju förr man lär sig ett visst mått av kameleontmentalitet, desto bättre. Förr än du tror är det du själv som utgör kontaktytan mot klienten och måste ta ansvaret för att formuleringarna landar rätt. Då om inte förr inser du behovet av finlir när det gäller hur man uttrycker sig. En klient som irriterar sig över sin advokats språkbehandling, oavsett om det är att han uttrycker sig för högtravande eller för infantilt, kommer inte att komma tillbaka.
Denna beska medicin har förstås ingenting alls att göra med att du inte ska stå för dina uppfattningar och din juridiska analys. Den saken, liksom hur man ska hantera fel som lyckas slinka igenom byråns förhoppningsvis finmaskiga kvalitetssäkringsnät, återkommer vi till i avsnitt 4.
Som nyanställd biträdande jurist kan man känna oro inför hur man ska lyckas lära sig att hantera klienter, generera uppdrag och annat som förstås över tid är cenralt för en framgångsrik advokatkarriär. Den goda nyheten är att din arbetsplats förmodligen utgör en alldeles utmärkt träningsplats i en (sannolikt) mer förlåtande miljö än i klientverkligheten.
Klienter anlitar primärt advokater de gillar och känner sig trygga med. Ibland har man kort om tid på sig att skapa gillande och trygghet, ibland lite längre, men det måste ske. Klienter kommer i många former och varianter, precis som dina kolleger. Genom att behandla/betrakta kolleger som klienter får man god träning i att skapa känslan av gillande, respekt och trygghet hos olika personligheter. Vi tror att detta är en definitiv framgångsfaktor i de allra flesta fall av lyckade advokatkarriärer.
Som avslutning på detta avsnitt: glöm inte bort att rubriken även gäller ditt förhållande till de av dina kollegor som inte är jurister. En framgångsrik advokatbyrå är en utpräglad serviceorganisation där alla personalkategorier servar varandra, så att leveransen till klienterna blir så proffsig som möjligt. Från första telefonsamtalet till sista fakturan.
