Christina Ramberg och Ilmar Reepalu menar att lagen om offentlig upphandling visserligen syftar till att ge skattebetalarna valuta för pengarna och göra det möjligt för alla leverantörer, inklusive mindre företag, att leverera till offentlig sektor men att det målet inte uppnås. I sin artikel pekar de i stället på att lagen istället skapar långa inköpsprocesser där pengarna rinner iväg.
För att spara administrativa kostnader är upphandlingarna ofta stora och samordnade, vilket i längden leder till att mindre leverantörer inte har en chans att delta och i praktiken blockeras från att leverera till offentlig sektor, enligt Ramberg och Reepalu. Samtidigt är lagen ineffektiv när det kommer till att bekämpa korruption, anser de.
Offentliga upphandlingar är formalistiska och leverantörer till offentlig sektor har inga incitament för att vara generösa eller flexibla med villkoren, eftersom att det inte ger dem någon fördel alls i nästa upphandling.
Bakgrunden till lagen om offentlig upphandling är ett EU-direktiv. Debattörerna menar att EU skulle kunna göra Sverige till ett experiment genom att låta oss avskaffa lagen för att se om offentliga upphandlingar kan bli mer effektiva utan den.
”Vi önskar att Sverige snarast ska bli ett försöksområde och undantas från direktiven om offentlig upphandling. Låt Sverige under tio år bevisa för EU att Sverige kan spara mer av skattebetalarnas pengar och åstadkomma mer kostnadseffektiva, mindre lokalpatriotiska och mindre korrumperade inköp än vad som sker i dag enligt LOU.”
Ramberg och Reepalu skriver att skattebetalarna skulle tjäna på att offentliga upphandlingar istället liknade privata upphandlingar.
