I juli 2012 anmälde en kvinna att en man skulle ha våldtagit henne under pistolhot. Polispatrull, insatsstyrka och förhandlare kallades till mannens bostad och mannen greps vid åttatiden samma kväll.
Efter förhör frigavs mannen vid midnatt. Förundersökningen lades sedan ner med motiveringen att brott inte kan styrkas.
Mannen har nu vänt sig till Justitiekanslern och begärt 150 000 kronor i skadestånd av staten för lidande och kostnader för bostadsbyte.
Enligt mannen var polishämtningen mycket brutal och har orsakat honom sömnsvårigheter, ångest och olustkänslor. Han blev utpekad som brottsling i dagspress och sociala medier och kände sig tvungen att flytta.
Mannen menar att polisen gjort sig har skyldig till en uppenbart oriktig bedömning eftersom kvinnan ifråga var känd av polisen sedan tidigare och att hämtningen hade kunnat utföras på ett mer diskret sätt. Hans flytt är enligt mannen en direkt följd av den falska angivelsen och polisens beteende.
Kvinnan dömdes senare för falsk angivelse och förpliktades även att betala 44 000 kronor i skadestånd till mannen.
JK konstaterar nu att beslutet att ingripa mot mannen vilat på felaktiga grunder och tillerkänner honom därför 2 000 kronor i ersättning enligt frihetsberövandelagen.
Utanför det ersättningsgilla området faller däremot skador som har vållats genom brottmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet.
Publicitet beaktas inom ramen för JK:s fastställda ersättningsnivå och eftersom mannen inte åberopat någon omständighet som tyder på att frihetsberövandet har varit extra kvalfyllt ska ingen förhöjd ersättning utgå. I avsaknad av journal eller läkarintyg som visar att mannen tillfogats personskada i form av psykiskt lidande kan ersättning för detta inte heller betalas.
JK kommer också fram till att polisen inte har haft skäl att ifrågasätta trovärdigheten av de uppgifter som man hade fått.
JK har förståelse för att mannens hälsotillstånd kan ha påverkats negativt av polisinstansen. Utredningen ger emellertid inte stöd för bedömningen att polisens agerande har innefattat någon uppenbart oriktig bedömning som grundar skadeståndsskyldighet mot staten.
Någon kränkningsersättning ska därför inte utgå enligt varken skadeståndslagen eller Europakonventionen, enligt JK.
Klart är att mannen har förorsakats betydande olägenheter på grund av polisinsatsen. JK konstaterar dock samtidigt att polisens verksamhet att beivra och utreda brott tyvärr med nödvändighet innebär att oskyldiga ibland kan utsättas för olägenheter.
Även om det är beklagligt föranleder detta inte att skadestånd kan utges utöver det belopp som ska utges för själva frihetsberövandet, skriver JK..
