En då 18-årig man anklagades 2008 för sexuellt tvång, alternativt sexuellt ofredande av en tre år yngre person. En kort tid efter det att han hade delgivits misstanke om brott lades dock förundersökningen ner.
Några veckor senare återupptogs förundersökningen sedan nedläggningsbeslutet hade överklagats. Därefter dröjde det över ett år innan mannen delgavs misstanke om brott och sedan ytterligare ett och ett halvt år innan åtal väcktes i juli 2011.
Åtalet avsåg sexuellt övergrepp mot barn vid två tillfällen under sommaren 2007 samt sexuellt ofredande vid ett tillfälle under 2008. Huvudförhandling i tingsrätten hölls i december 2011.
Mannen dömdes av tingsrätten för båda fallen av sexuellt övergrepp mot barn samt sexuellt ofredande. Domstolen tog dock hänsyn till att han varit ung när brotten begicks och att en lång tid förflutit sedan dess. Påföljden blev därför endast villkorlig dom.
Båda parter överklagade till hovrätten, som i juli 2012 fastställde tingrättens dom.
Mannen har nu begärt ersättning för ideell skada med 40 000 kronor, eftersom h anser att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 i Europakonventionen har åsidosatts.
Mannen hävdar att det har varit fråga om en osedvanligt lång utredningstid och att han själv inte har bidragit till att förlänga den. Mål mot den som är under 21 år ska bedrivas skyndsamt och när utredningen inleddes var han yngre än så.
Enligt honom själv drabbades han särskilt hårt av den utdragna utredningstiden eftersom han bodde på en liten ort där det blev allmänt känt att han var misstänkt för sexualbrott och han flyttade därför därifrån.
Den åklagare som har haft hand om fallet skriver i ett yttrande att den långa tid som förflutit innan åtal väcktes beror på den höga arbetsbelastning som under den perioden förelåg vid åklagarkammaren.
Åklagaren hävdar att domstolen tog hänsyn till att utredningen tagit för lång tid utan att den misstänkte kunde lastas för detta när man utdömde en så mild påföljd. Därigenom har mannen redan kompenserats för att han under för lång tid var misstänkt för brott utan att vara dömd, anser åklagaren.
Åklagaren tar också upp att mannen senare anklagats för liknande brott några månader efter att hovrätten fastställt tingrättens dom i det aktuella fallet. Eftersom lång tid förflutit sedan brottstillfället också i det fallet beslutade domstolen att den villkorliga domen skulle avse även det brottet.
JK skriver att förundersökning där den anklagade vid tidpunkten för anmälan inte fyllt 18 år ska bedrivas särskilt skyndsamt men att regeln inte omfattar personer under 21 år. Dock borde utredningen ändå ha bedrivits inom tre månader eftersom att målsäganden vid tiden för anmälan endast var femton år gammal.
Förundersökningen avslutades i första skedet då åklagaren beslutade att lägga ner förundersökningen. Eftersom beslutet fattades tre månader efter det att anmälan kommit in till polisen och mindre än en månad efter det att mannen delgetts misstanke om brott upprätthölls tidsfristen i förundersökningens första skede.
Men när förundersökningen sedan återupptogs dröjde det mer än ett år innan mannen ens hördes på nytt, ytterligare nio månader innan slutdelgivning skedde och därefter ytterligare tio månader innan åtal väcktes. Enligt JK kan tremånadersfristen endast överskridas i undantagsfall och åklagarkammaren får därför kritik för hur förundersökningen sköttes.
JK skriver att det saknas anledning att ifrågasätta mannens uppgift om att han känt till såväl att nedläggningsbeslutet överklagats som att förundersökningen sedermera återupptagits, även om han inte formellt sett på nytt delgetts misstanke om brott förrän ett drygt år senare. Den ovisshet om processens utgång som bestämmelsen om rätten till rättegång inom skälig tid syftar till att motverka har alltså inte upphört för honom.
JK anser därför att den relevanta tidsperioden i detta fall måste ta sin början då mannen första gången delgavs misstanke om brott och anses löpa utan avbrott fram till dessa att brottsmisstankarna prövades slutligt. Med den utgångspunkten har den relevanta handläggningstiden pågått från augusti 2008 till juli 2012, alltså en period om knappt fyra år.
Påföljdslindringen har bestått i att den villkorliga domen inte har förenats med böter. JK menar att som regel skulle det utgöra tillräcklig kompensation, men att det i det här fallet kan antas att det bötesbelopp som hade varit aktuellt skulle ha bestämts till ett relativt lågt belopp.
JK bestämmer därför att mannen ska få ekonomisk ersättning med 10 000 kr. Han beviljas också ersättning för sina ombudskostnader.
