På onsdagen friade Hovrätten över Skåne och Blekinge en HIV-smittad man som i tingsrätten dömts till ett års fängelse för framkallande av fara för annan.
Enligt rätten var risken för överföring av hivsmitta mycket låg. Mannen har därför inte utsatt kvinnorna för en ”konkret fara” för allvarlig sjukdom, konstaterade hovrätten.
Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, tycker att det är ett viktigt fall och hon förstår domen med nuvarande lagtext. Hon är dock kritisk till hur lagstiftningen är utformad idag.
– Jag tycker överhuvudtaget inte om att man använder bestämmelserna för våldsbrott i sammanhanget. De är inte tänkta för det, säger hon till tidningen.
Dagens straffbestämmelser innebär att personer som riskerar att smitta andra med HIV kan dömas för försök till misshandel eller framkallande av fara för annan. Medan de kan dömas till misshandel om de för över sjukdomen till någon annan.
– I dagsläget är det mycket allvarligare om personen har smittat någon, trots att det i min mening är lite av rysk roulett. Det borde vara lika straffvärt även om någon har turen att inte smitta, säger hon till tidningen.
Enligt Madeleine Leijonhufvud måste vi ställas oss frågan: Är det okej att ha oskyddat sex utan att informera sin partner om man har håller nere sin virusnivå?
– Jag tror inte att det finns stöd för detta bland majoriteten i Sverige idag. De flesta skulle nog säga att det är en liten risk, men en risk för en stor skada, säger hon till tidningen och tillägger att det är en politisk fråga snarare än en juridisk.
Ett alternativ, menar hon, skulle istället vara att straffbestämmelsen fanns i smittskyddslagen.
– Det menade även smittskyddsutredningen i sitt förslag till det som blev 2004 års smittskyddslag. Då skulle det stå i smittskyddslagen, inte i brottsbalken, hur man ska förhålla sig när man fått en sådan diagnos. Och den som inte följer de instruktionerna kan dömas till ett rimligt straff, säger hon till tidningen.
