Ett av fallen som Förvaltningsrätten i Stockholm behandlade gällde Miljönämnden i Södertälje kommun. Nämnden förelade i oktober 2008 ett bolag att vid löpande vite kontrollera och logga ljudnivåerna från en verksamhet.
Eftersom det inte efterlevdes ansökte nämnden i februari 2009 om utdömande av vitet hos förvaltningsrätten.
Ansökan skulle dock egentligen ha skickats till mark- och miljödomstolen.
Trots det delgav förvaltningsrätten motparten nämndens ansökan den i juli 2009. Förvaltningsrätten vidtog därefter flera handläggningsåtgärder och satte bland annat ut målet till muntlig förhandling.
Först i september 2011 avvisades nämndens ansökan eftersom utdömandet enligt lagen skulle ha prövats av en mark- och miljödomstol och inte av förvaltningsrätten.
Nämnden gav därefter in en ansökan till mark- och miljödomstolen som dock avslog ansökan på grund av att vitet hade preskriberats. Nämnden överklagade domen till Mark- och miljööverdomstolen men fick inte prövningstillstånd.
JO skriver:
”Frågan om förvaltningsrättens behörighet ska prövas självmant av rätten. Det är angeläget att prövningen görs snabbt för att undvika att klaganden eller sökanden lider någon rättsförlust. Prövningen ska därför göras utan dröjsmål när ansökan eller överklagandet kommer in till domstolen. Att det dröjde två år och sex månader innan förvaltningsrätten uppmärksammade att den inte var behörig att pröva nämndens ansökan är synnerligen anmärkningsvärt och förvaltningsrätten förtjänar allvarlig kritik för det inträffade.”
Det andra fallet som behandlades av Förvaltningsrätten i Stockholm gällde Bygg-, miljö- och hälsoskyddsnämnden i Värmdö kommun, som förelagt en person att vid vite forsla bort en olagligt uppförd brygganläggning. I juni 2009 ansökte nämnden hos förvaltningsrätten om utdömande av vitet.
Först i augusti 2011 avvisade förvaltningsrätten ansökan med motiveringen att den inte var behörig att pröva nämndens ansökan eftersom den skulle prövas av en miljödomstol.
Enligt anmälan som kommit in till JO borde förvaltningsrätten ha uppmärksammat att den inte var behörig att handlägga målet så fort ansökan kom in. När domstolen fattade sitt beslut hade mer än två år redan förflutit från det att möjligheten att väcka talan uppkommit, och nämndens möjlighet att utkräva vitet vid rätt forum hade gått förlorad.
Domstolen anser dock att den långa handläggningstiden inte var domstolens fel. En av rådmännen skriver i ett yttrande till JO:
”Den långa handläggningstiden berodde huvudsakligen på delgivningssvårigheter och kan inte i sig läggas domstolen till last.”
Men justitieombudsmannen Lars Lindström anser att domstolen visst har ansvar för det inträffade, och trots att domstolen gjorde flera delgivningsförsök hade vitet redan preskriberats när det första delgivningsförsöket gjordes. Han skriver:
”Att det dröjde två år och tre månader innan förvaltningsrätten uppmärksammade att den inte var behörig att pröva nämndens ansökan är synnerligen anmärkningsvärt och förvaltningsrätten förtjänar allvarlig kritik för det inträffade.”
Fallet som handlades av Förvaltningsrätten i Linköping gällde mervärdesskatt och skattetillägg. Anmälan gjordes till JO på grund av den långa handläggningstiden.
JO skriver:
”Målet inleddes vid förvaltningsrätten den 15 juli 2011 och avgjordes den 15 juli 2013. Målets totala handläggningstid har alltså uppgått till två år. Under den tiden har målet varit färdigberett under ett år och elva månader. Även med beaktande av domstolens besvärliga arbetssituation är det helt oacceptabelt att det tar så lång tid innan ett mål avgörs. Förvaltningsrätten förtjänar allvarlig kritik för den långa handläggningstiden.”
Enligt JO är regeringens mål för 2013 att 75 procent av målen i förvaltningsrätterna ska ta högst sex månader att avgöra, undantaget förturs- och migrationsmål.
Foto: TT
