Brottets straffvärde bör kunna vara en utgångspunkt när domstolen också beslutar om näringsförbud på grund av brott.
Det konstaterar Högsta domstolen samtidigt som domstolen understryker att hela skalan bör utnyttjas vid grov ekonomisk brottslighet.
Målet rör en kvinna som åtalades och dömdes i såväl tingsrätten som hovrätten för fem fall av grovt bokföringsbrott och två fall av oredlighet mot borgenärer, varav ett grovt brott. Brotten hade hon begått i egenskap av faktisk företrädare för och styrelseledamot i två aktiebolag mellan åren 2015-2018.
I tingsrätten dömdes kvinnan till två års fängelse och meddelade henne fem års näringsförbud som skulle gälla omedelbart – utan hinder av att domen inte fått laga kraft. Hovrätten gjorde en annan bedömning och bestämde straffet till fem års fängelse samt kortade näringsförbudet till tre år från dagen för tingsrättens dom.
Nu har Högsta domstolen prövat frågan om påföljden och näringsförbudets längd – och fastställt hovrättens dom.
Brottets karaktär ska ges ”stor betydelse”
I sitt avgörande konstaterar Högsta domstolen att oegentligheternas karaktär och omfattning samt skadan de orsakat, eller varit ägnade att orsaka, ska ges ”stor betydelse” vid bestämmandet av längden på ett näringsförbud. Det gäller även inställningen som näringsidkaren har visat. Enligt HD ska i skärpande riktning beaktas om näringsidkaren visat sig ”helt likgiltig för de regler som gäller för näringsverksamhet” eller om hen ”medvetet utnyttjat” verksamheten för brottsliga ändamål.
HD skriver att brottslighetens straffvärde i allmänhet får anses återspegla hur allvarligt åsidosättandet i näringsverksamheten är. Detta samtidigt som samtliga relevanta omständigheter måste vägas in i det enskilda fallet. Som exempel lyfts att det i fall där en näringsidkare tidigare begått brott inom ramen för näringsverksamhet ofta finns skäl att meddela en längre förbudstid än som svarar mot straffvärdet. Å andra sidan kan en kortare tid än vad som svarar mot straffvärdet bli aktuellt om starka skäl talar för att det rör sig om en engångsföreteelse.
Hela skalan ska användas
Högsta domstolen anser att minimitiden för näringsförbud, tre år, är så pass lång att det bör kunna användas även vid ”inte allt för låga straffvärden”. Om det rör sig om brott med mycket höga straffvärden bör dock maximitiden på tio år kunna utnyttjas, skriver HD.
I det nu aktuella fallet anses tre år vara en rimlig tid då straffet uppgick till knappt två års fängelse, kvinnan är tidigare ostraffad samt att hon aldrig tidigare grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet.
