En socialnämnd hade beslutat att en person som var omhändertagen enligt Lagen om vård av unga (LVU) skulle omplaceras från ett familjehem till ett ungdomshem. Nämnden begärde hjälp av polisen för transporten – så kallad handräckning.
När polisen meddelade att de inte hade för avsikt att hjälpa till med transporten anlitade nämnden istället ett privat vaktbolag.
Nämnden skriver i yttrande till JO:
”Anledningen till begäran om polishandräckning var den hotbild som vid rådande tillfälle rådde mot ansvariga socialsekreterare. Det var därmed helt uteslutet att socialtjänsten själva skulle kunna ombesörja transporten. Samma förhållande bedömdes gälla även familjehemsföräldern.”
Handräckningsbegäran skickades till Polismyndigheten i Jämtlands län eftersom X var familjehemsplacerad där. Ansvariga socialsekreterare vid socialtjänsten fick sedan besked om att polisen inte tänkte genomföra transporten.
Polisen hänvisade till deras regler och lagstöd som enligt dem sa att polis bara är skyldig att biträda socialnämnden med transport av omhändertagna ungdomar om det gäller verkställighet vid första omhändertagandet eller flyttning från en institution till en annan. Eftersom detta inte var fallet frånsade sig polisen allt ansvar.
Polisen ska istället ha hänvisat socialtjänsten till att kontakta ett privat vaktbolag.
Enhetschefen vid socialtjänsten kontaktade vakthavande befäl vid polisen och fick samma besked som socialsekreteraren fått.
Eftersom socialnämnden bedömde att det inte fanns tid att utreda ansvarsförhållandena ytterligare och eftersom omplaceringen behövde ske snarast, bestämde de att låta det privata vaktbolaget ta hand om transporten.
Justitieombudsmannen Lilian Wiklund skriver att omständigheterna i fallet var sådana att socialnämnden de facto hade rätt att begära hjälp av polisen med transporten.
JO skriver dock att hennes bedömning begränsas till frågan om det fanns lagligt stöd för socialnämnden att ta hjälp av ett privat bolag efter att polisen nekat till att hjälpa till.
Enligt JO innebar nämndens uppdrag till bolaget myndighetsutövning, eftersom de väktare som medverkade utförde bevakningsuppgifter under transporten. Det krävs stöd i lag för att en myndighet ska få överlämna en förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning till ett privat bolag.
När det gäller handräckningsåtgärder enligt LVU finns det inte stöd i varken LVU eller i någon annan lag. Uppdraget till vaktbolaget var därför inte förenligt med gällande rätt.
Trots det anser inte JO att det finns skäl att kritisera socialnämnden för beslutet att ta shjälp av det privata bolaget. JO skriver:
”Polisens vägran att utföra transporten innebar att nämnden hamnade i ett läge där möjligheten till hjälp med handräckning i enlighet med LVU i praktiken var utesluten på grund av omständigheter utanför nämndens kontroll. Jag har förståelse för att situationen var besvärlig för nämnden, särskilt som det synes ha varit angeläget att snarast genomföra omplaceringen av X.
Av remissvaret framgår att en tjänsteman vid förvaltningen försökte ”övertala” polisen att godta nämndens handräckningsbegäran. Jag noterar vidare att det var polisen som hänvisade nämnden till att anlita det aktuella vaktbolaget. Även om nämndens uppdrag till vaktbolaget, som framgått, inte var förenligt med gällande rätt finner jag vid en samlad bedömning, på grund av de speciella omständigheterna i det här ärendet, inte tillräckliga skäl för att uttala någon kritik mot nämnden.”
Foto: TT
