Lars Lindström är den av de fyra justitieombudsmännen som ansvarar för granskningen av domstolarna. En stor del av hans redovisning uppehåller sig vid frågan om hur viktigt det är att domar motiveras:
”Den som tvingas att i skrift redovisa skälen för sitt ställningstagande upptäcker inte sällan att det finns aspekter som kan behöva övervägas ytterligare.”
JO pekar i sin ämbetsberättelse på att tydliga domskäl inte bara är av grundläggande betydelse för rättssäkerheten utan att detta också är varje domares skyldighet enligt rättegångsbalken.
JO skriver:
”Det räcker inte att naket redovisa vad som är bevisat utan det krävs mera. Den som t.ex. döms för ett brott mot sitt nekande har rätt att få besked om varför domstolen inte har trott på honom.”
Lars Lindström lyfter fram ett fall från Östersunds tingsrätt där en rådman tidigare i år fick allvarlig kritik av JO. I flera brottmålsdomar hade han låtit bli att ordentligt redovisa skälen för sina domslut.
När Lars Lindström redogjorde för fallet inför Konstitutionsutskottet uttryckte han sig så här:
– Om man läser de här domarna så kommer man fram till att det inte står i mänsklig makt att begripa varför de här personerna blev dömda mot sitt nekande… Vad är det för bevis? Man förstår ingenting…
– Det är ett uppseendeväckande fall. Ett exempel på riktigt dåligt domstolsarbete och domaren som har gjort det här får allvarlig kritik.
Han utvecklar detta i sin ämbetsberättelse:
”Domarens försummelser avser själva kärnan i domargärningen, och brister av det här slaget riskerar att påverka förtroendet för domstolsarbetet negativt.”
I ett annat fall tvingade en annan domstol en dömd person att själv betala en avsevärd del av kostnaden för sin offentliga försvarare trots att han hade uppgivit att han inte hade någon inkomst alls. JO slog framförallt ner på att domstolen överhuvudtaget inte motiverade sig.
Lars Lindström pekar också på tre beslut där domstolar kritiseras för bristfällig hantering när parter har velat åberopa bevis.
I ett fall lämnade domstolen missvisande besked till en part som ville åberopa ljudfiler som bevis. I ett annat fall uppgav en part att innehållet i en så kallad cykeldator kunde visa att han var oskyldig till det trafikbrott som han var åtalad för. Rättens ordförande kritiseras för att han inte utredde hur den tilltalade ville att innehållet i datorn skulle visas upp för domstolen.
JO skriver:
”Dessa båda fall har det gemensamt att de kan sägas spegla en viss handfallenhet från rättsväsendets sida gentemot andra bevismedel än sådana som uttryckligen reglerats i lag. Handfallenheten kan i värsta fall leda till att den part som drabbas kan uppleva att förfarandet inte är rättvist. Det finns därför anledning att se allvarligt på frågor av detta slag.”
När det gäller domstolarnas beslut om hemliga tvångsmedel – till exempel avlyssning av elektronisk kommunikation, kameraövervakning och ”buggning” – understryker JO att hanteringen sällan blir föremål för anmälningar till JO eftersom det handlar om just hemliga åtgärder som de inblandade ofta inte får kännedom om.
JO skriver:
”Vid mina inspektioner av tingsrätter under verksamhetsåret har jag bl.a. anmärkt på bristfällig dokumentation av vad polisen grundade sina misstankar på, brister av dokumentationen när det kunnat ifrågasättas om hemlig avlyssning fortfarande var av synnerlig vikt för utredningen, underlåtenhet att överhuvudtaget föra anteckningar vid rättens sammanträden samt underlåtenhet att utse ett offentligt ombud inför sammanträden.”
