En patient skriver i sin JO-anmälan att under natten mellan den 21 och 22 januari 2011 hamnade han i en konflikt med personal på den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena. I samband med detta blev han belagd med handfängsel och förd till ”bältesrummet” där han blev bälteslagd fram till den 24 januari.
Mannen anser själv att han under fastspänningen var lugn. Han fick gå upp och duscha en gång varje dag och han fick gå på toaletten med handfängsel.
Mannen skriver att han upplevde att bältesläggningen var en ren bestraffning.
Mannen vårdades vid kliniken enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Journalanteckningarna från kliniken stöder mannens berättelse.
Enligt journalen blev han bälteslagd från klockan 01:30 på natten den 22 januari fram till och med klockan 09:30 på morgonen den 24 januari – alltså nästan två och ett halvt dygn senare.
Beslutet om bältesläggning togs initialt av en jourläkare men morgonen därpå ska en överläkare ha undersökt mannen. Överläkaren ska därefter ha rekommenderat att bältesläggningen fortsatte men att beslutet skulle omprövas var fjärde timme.
Sedan ska beslut om fortsatt bältesläggning av mannen fattats för fyra timmar i taget av överläkaren fram till klockan 09:30 nästan två dygn senare. Besluten ska ha fattats över telefon och mannen ska inte ha blivit undersökt igen under den tiden. Mellan vissa av anteckningarna har det gått längre tid än fyra timmar.
Enligt de blanketter som kliniken skickat in till Socialstyrelsen framgår dock att bältesläggningen endast varade i ett dygn, från och med 09:30 den 24 januari till och med samma tidpunkt den 25 januari.
Justitieombudsmannen Lilian Wiklund skriver i sin bedömning av fallet att det krävs synnerliga skäl för att hålla en patient fastspänd under längre tid än fyra timmar. Dessutom anser både hon och Socialstyrelsen att läkaren personligen borde ha undersökt patienten varje gång det beslutades att bältesläggningen skulle förlängas.
JO riktar allvarligt kritik mot överläkarens hantering av ärendet. Hon skriver:
”Det synes som om L (läkaren) begränsade förlängningsbesluten till fyra timmar i taget för att kunna underlåta att undersöka X (patienten) på plats. Även om L (felaktigt) trodde att hanteringen formellt sett var korrekt framstår det som anmärkningsvärt att hon, som ansvarig läkare, inte ansåg att det var nödvändigt att regelbundet på plats undersöka en patient som var fastspänd under så lång tid. L förtjänar allvarlig kritik för att hon upprepade gånger förlängde X fastspänning utan att undersöka honom.”
Dessutom anser JO inte att kliniken haft befogenhet att belägga mannen med handfängsel. Lilian Wiklund skriver:
”Landstinget har (i yttrandet av den 11 december 2012) redogjort för hur handfängsel har använts vid kliniken. Enligt landstinget har det vid ett tillfälle varit fråga om en nödvärnssituation där X belades med handfängsel för att kunna föras till bältessäng. Vidare har handfängsel använts under ’mer kontrollerade former’, t.ex. i samband med att X släppts upp under pågående bältesläggning för att duscha eller gå på toaletten.”
Landstinget har självt medgett att det saknas lagstöd för att använda handfängsel på patienter i ”kontrollerade” situationer ”men synes mena att brottsbalkens bestämmelser om ansvarsfrihet (t.ex. nödvärn) öppnar upp för att använda handfängsel i vissa situationer”, skriver JO och fortsätter att utveckla frågan om nödvärn:
”Den nämnda regleringen aktualiseras i situationer där frågan är om en normalt sett straffbar gärning utgör ett brott eller inte. Det är ytterst en fråga för allmän domstol att pröva om personalens agerande mot en patient i ett visst fall är straffbart. Vad landstinget anfört påverkar därför inte min bedömning av saken.”
JO fortsätter:
”Enligt min uppfattning är rättsläget klart: Patienter som vårdas enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) kan inte med stöd av den lagen beläggas med handfängsel. Klinikens användande av handfängsel under vården av X står i strid med det grundlagsfästa skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Detta är naturligtvis oacceptabelt och kliniken förtjänar allvarlig kritik.”
Angående de felaktiga uppgifter som lämnats till Socialstyrelsen om fallet skriver JO att korrekta underrättelser till tillsynsmyndigheten är viktiga eftersom detta har direkt betydelse för säkerheten i vården.
