DEBATT – av Robert Klackenborn, Advokat på Ejder Advokatbyrå.
Enligt rättegångsbalken 24:9a har den som anhålls eller häktas rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Med ”omständigheter” avses handlingarna, eller annan bevisning, som motiverade beslutet om frihetsberövande.
JO såväl som Utvecklingscentrum, i sin rättsliga vägledning om misstänktas insyn vid frihetsberövande m.m., framhåller följande:
”Om uppgifter från ett förhör har direkt betydelse för anhållningsbeslutet har den anhållna personen rätt till insyn i det som kommit fram i förhöret i dessa delar. I fråga om DNA-spår eller annan liknande teknisk bevisning har den anhållna personen en motsvarande insynsrätt i det som har direkt betydelse för anhållningsbeslutet”. Det är alltså inte tillräckligt att kort och gott hänvisa till ”förhörsuppgifter och teknisk bevisning”.
Som försvarare får man dock sällan mer information än att frihetsberövandet motiveras av ”förhöret med målsäganden” eller på grund av att ”det finns teknisk bevisning”. Jag återkommer till konsekvenserna av detta.
Som försvarare är man bunden av klientens restriktioner. För man in eller ut information som skulle kunna vara användbar för klienten i syfte att tillrättalägga uttalanden, eller på annat vis förändra processförutsättningarna, så är detta ett brott. Det finns advokater som bryter mot restriktioner, antingen av oförstånd eller för att få tillgång till vissa klienter. Men de allra flesta advokaterna inrättar sig efter rådande restriktioner eftersom: Sådan är lagen.
Så vad är anledningen till att frihetsberövade personer så sällan får information i den utsträckning som de har rätt till? Min teori är att det helt enkelt inte är fördelaktigt för förundersökningen, eventuellt i kombination med en missuppfattning av hur långtgående RB 24:9a faktiskt är. Men i vanlig ordning så är okunskap om lagen ingen ursäkt.
Så vad blir då konsekvensen av otillräcklig 24:9a-information? Att processförutsättningarna förändras.
Vid de inledande kontakterna med sin klient förklarar man ofta innehållet i brottsbalken 29:5a, dvs om strafflindring på grund av medverkan till utredningen. Exakt hur relevant det blir att diskutera olika lagrum skiftar från fall till fall och är beroende av det man känner till om utredningsläget. Fick den frihetsberövade så pass utförlig information som hen har rätt till så hade diskussionen om medverkan till utredningen ofta kunnat bli avsevärt fördjupad.
Att inte lämna ut adekvat information enligt RB 24:9a förändrar alltså samtalet som hålls mellan advokaten och klienten, vilket i sin tur förändrar advokatens rekommendationer och slutligen klientens möjligheter att ta välgrundade beslut.
Enligt praxis kan medverkan till utredningen leda till en tredjedels straffreduktion. Skillnaden mellan tillräcklig 24:9a-information och otillräcklig information kan alltså ibland mätas i år.
Advokater som begår restriktionsbrott åker som regel ur samfundet så det viner om dem. Åklagare som trotsar lagen, enligt ovan, får under stundom utså kritik från JO; som om det var tillräckligt.
Jag är normalt ingen repressalie-hetsare och det är jag egentligen inte heller i detta fall. Om tillräckligt många åklagare, på högre nivå, föregick med gott exempel så skulle eventuellt detta problem försvinna. Men om de senaste årens fullständiga avsaknad på bättring indikerar någonting så torde det vara att detta inte är en prioriterad fråga inom åklageriet.
