En man, intagen på kriminalvårdsanstalten Saltvik, JO-anmälde anstalten för hur man hade hanterat hans permissionsansökan.
I mitten på maj 2013 ska han enligt anmälan ha ansökt om en första permission med utevistelse. Permissionen skulle äga rum den 31 maj till den 1 juni 2013 och han skulle tillbringa den hos sin syster.
Dessförinnan hade han skrivit till sin tidigare hustru och frågat om hon tillät att han träffade sin son i samband med permissionen. Under hans vistelse i anstalten hade mannen haft regelbundna besök av sonen.
Några dagar senare svarade hans tidigare hustru att det gick bra. Samma dag berättade han för sin kontaktperson att han skulle träffa sin son vid permissionen och bad denne att berätta det för klienthandläggaren.
Vid ett senare möte med kontaktpersonen och handläggaren fick han reda på att han inte fick träffa sin son i samband med permissioner eftersom sonen ansågs vara ett brottsoffer. Anstaltspersonalen ska ha hävdat att de inte kunde ”säkerställa sonens säkerhet” i samband med permissioner.
Han ifrågasatte anstaltens bedömning men handläggaren uppgav att de inte kunde ändra sin bedömning. Däremot påpekade hon att han kunde överklaga beslutet.
Mannen överklagade också men den 24 maj 2013 meddelade anstalten ett nytt beslut – att hans permissionsansökan avslogs.
I beslutet ska anstalten ha angett att hans son skulle ha bevittnat när han utsatt vårdnadshavaren för våld, vilket enligt mannen inte stämmer. Han skriver att det inte har förekommit och att detta framgår av domen.
Kriminalvården skriver i ett yttrande till JO att permissionen först beviljades och planerades utifrån förutsättningen att mannen skulle bo hos sin syster och umgås med familjen. Det hade inte framgått av hans ansökan att han också skulle träffa sonen. När mannen sedan meddelade detta måste ansökan utredas igen, enligt Kriminalvården.
Kriminalvården betraktar sonen som ett brottsoffer och utredningsskyldigheten innebär att anstalten måste beakta brottsoffer och utgå från ett barnperspektiv i de delar som berör sonen. Utredningen kom fram till att mannen inte skulle medges permission för att träffa sonen eftersom det inte kunde säkerställas att det var till barnets bästa.
Kriminalvården uppger att, vid bedömningen att sonen är att betrakta som ett brottsoffer, har anstalten bland annat använt sig av den dom i vilken mannen dömdes för grov kvinnofridskränkning mot sonens mamma.
Av domen framgår att våldet mot sonens mamma pågått länge och att det har utförts i det dåvarande parets gemensamma hem där även sonen bodde, vilket ansågs tala för att sonen hade bevittnat våldet.
Chefs-JO Elisabeth Fura ger dock anstalten allvarlig kritik för att detta inte framgått av beslutet där permissionen avslogs. Hon menar att beskrivningarna av domen inte speglar helheten och att domen är utformad med ett annat syfte än det som anstalten har med sin tolkning.
”Sammanfattningsvis innebär det anförda att anstalten i sitt beslut inte har angett det egentliga skälet till att sonen betraktades som ett brottsoffer (att han sannolikt skulle ha bevittnat våld som fadern utsatt modern för). Vidare har anstalten inte förklarat hur man kom fram till att så varit fallet. Slutligen har anstalten inte gjort en bedömning av vad dessa förhållanden hade för betydelse för risken att X vid en permission tillsammans med sonen skulle begå nya brott eller på annat sätt missköta sig. Dessa uppenbara brister gör att anstalten Saltvik förtjänar allvarlig kritik.”
Foto: KU
