En man från Västsverige som varit anställd som revisor på ett revisionsbolag var genom sitt delägarskap i dess moderbolag bunden av ett partneravtal som löpte under perioden maj 2003 till april 2008.
I avtalet finns en bestämmelse om att en partner – vars anställning upphör och som inom viss tid efter detta bedriver konkurrerande revisions- eller konsultverksamhet som anställd hos annan eller i egen verksamhet – ska betala skadestånd för de klienter som övergått till den nya verksamheten.
När partneravtalet hade löpt ut utträdde mannen ur partnerskapet men fortsatte att vara anställd på revisionsbolaget.
Efter det att mannen hade sagt upp sig i juli 2009 väckte revisionsbolaget talan vid Varbergs tingsrätt om att mannen skulle betala fyra miljoner kronor i skadestånd.
Tingsrätten slog fast att mannen var skadeståndsskyldig men bestämde beloppet till drygt 1,4 miljoner kronor.
Hovrätten för Västra Sverige ansåg att målet borde överlämnas till Arbetsdomstolen som dock i december 2012 kom fram till att tvisten saknade anknytning till anställningsförhållandet. Målet återförvisades därför till hovrätten – som nu ändrar tingsrättens dom i sakfrågan.
Hovrätten skriver i sina domskäl när det gäller avtalet:
”B (bolaget) har gjort gällande att det tredje stycket i 10 § innebär att en partner som utträder ur partneravtalet men fortsätter att vara anställd i B, är bunden av skadeståndsskyldigheten i paragrafens första stycke, oavsett om han eller hon avslutar anställningen och övergår till annan verksamhet under eller efter partneravtalets giltighetstid. M (mannen) har förnekat att 10 § binder en anställd som tidigare har varit partner och som efter partneravtalets upphörande lämnar sin anställning och övergår till annan verksamhet.”
Hovrätten anser att mannens inställning – alltså att bestämmelsen inte är avsedd att gälla för längre tid än partneravtalet – i och för sig framstår som rimlig.
För det första var parterna uppenbarligen överens om att partneravtalet som sådant skulle vara begränsat i tiden.
För det andra skulle en bestämmelse med den innebörd som revisionsbolaget hävdar få en mycket betungande och i tid utsträckt verkan. I princip skulle skadeståndsskyldighet då kunna inträda för handlingar som vidtas mycket lång tid efter det att partneravtalets giltighetstid har gått ut. Detta har mannen enligt egen uppgift inte haft för avsikt att underkasta sig.
Vad som kan tala för revisionsbolagets uppfattning är enligt hovrätten det faktum att bestämmelsen, om den ska tolkas på det sätt som mannen gör, ger bolaget ett alltför bristfälligt skydd mot tidigare partners som övergår till annan verksamhet och tar med dig bolagets tidigare kunder.
Å andra sidan skulle revisionsbolaget ha kunnat ta med en konkurrensklausul i mannens anställningsavtal eller i ett aktieägaravtal, konstaterar hovrätten.
Sammanfattningsvis anser hovrätten att revisionsbyrån inte har visat att parternas gemensamma vilja var att bestämmelsen skulle få den verkan som bolaget gjort gällande. Inte heller en tolkning av klausulen – med beaktande av bestämmelsens ordalydelse, omständigheterna vid dess tillkomst, klausulens ändamål och dess långtgående verkan för en anställd tidigare partner - leder hovrätten till slutsatsen att revisionsbolaget har visat att formuleringen kan ges den innebörd som bolaget anser.
Mannen kan därmed inte anses vara bunden av bestämmelsen, varvid bolagets talan ska ogillas.
Foto: TT
