Förvaltningsrätten i Stockholm gick på Skatteverkets linje och slog fast att preskriptionstiden för den 69-årige brittiske mannens skatteskuld på 13 miljoner kronor skulle förlängas.
Preskriptionstiden hade genom en tidigare dom förlängts med fem år.
Förvaltningsrätten konstaterade att mannen – som utvandrat från Sverige 1983 – saknade tillgångar här men att han hade tillgångar i Storbritannien och Schweiz där han var bosatt.
Sverige hade begärt utlandshandräckning men den engelska myndigheten hade meddelat att någon verkställighet inte skulle ske så länge mannen var bosatt i Schweiz – som Sverige i sin tur inte har något handräckningsavtal med.
Mannen hade hållit sig borta från Sverige under hela den förlängda indrivningstiden och bosättningen i Schweiz innebar att förutsättningarna för staten att bevaka sina fordringar hade försämrats.
Detta var enligt förvaltningsrätten tillräckligt för att ytterligare förlängning skulle anses påkallad ”från allmän synpunkt”.
Kammarrätten i Stockholm ansåg dock att en förlängning förutsatte ett aktivt handlande från mannens sida och att detta alternativ var reserverat för ”uppenbara sabotagefall”. Förvaltningsrättens dom upphävdes därför.
Högsta förvaltningsdomstolen går nu på Skatteverkets linje och upphäver kammarrättens dom.
HFD pekar på mannens bosättningsförhållanden och det faktum att han inte har gjort några frivilliga inbetalningar alls sedan skatteskulden uppkom. Sverige saknar handräckningsavtal med Schweiz och fordringarna avser ”inte ringa belopp”.
HFD anser därför att grundförutsättningarna för förlängning är uppfyllda och att det saknas särskilda skäl mot förlängning.
Den fråga HFD slutligen skulle ta ställning till var om en ytterligare förlängning av preskriptionstiden ”är påkallad från allmän synpunkt”.
HFD skriver:
”Riksdagen tog ställning för att preskriptionstiden efter en första förlängning skulle kunna förlängas med ytterligare fem år. Det ansågs, som tidigare redovisats, att en
sådan andra förlängning borde kunna ske ’i uppenbara sabotagefall och i andra situationer, där en gäldenär genom att hålla sig undan påtagligt försvårar det allmännas förutsättningar att bevaka sin fordran’. Uttalandet ger vid handen att avsikten varit, liksom vad gäller ett första förlängningsbeslut, att träffa inte bara illojala förfaranden utan också andra fall där indrivning påtagligt försvåras.”
HFD fortsätter:
”Den omständigheten att någon som står i skuld till det allmänna stadigvarande vistas i ett land med vilket Sverige saknar handräckningsavtal medför att det
allmännas förutsättningar att bevaka sin fordran påtagligt försvåras utan att den betalningsskyldige behöver bedriva något aktivt indrivningssabotage. I en sådan
situation, där det dessutom rör sig om fordringar av viss storlek, får det anses påkallat från allmän synpunkt att preskriptionstiden förlängs ytterligare.”
HFD upphäver därför kammarrättens dom och fastställer i stället förvaltningsrättens dom.
Foto: TT
