Rättshistoria är historia för jurister. Med hjälp av juristernas historia finner vi inte bara förutsättningarna för vår egen tids rättsliga ställningstaganden och avgöranden, vi kan också konstruera bilden av vår rättsliga kultur och identitet.
Svea hovrätt – som nu fyller 400 år – har genom seklerna stått centralt i den svenska rättsutvecklingen. Därför är hovrättens historia viktig för vår tids svenska jurister. Liksom för Ivar Afzelius vid hovrättsjubiléet 1914 blir den komparativa rättshistorien ett sätt att odla denna medvetenhet.
Exempelvis är parallellerna mellan hovrättens första period 1614–1680 och vår egen tids hovrätt uppenbara. 1600-talets svenska jurister levde i en kunskapsvärld präglad av transparens. I en närmast schizofren tillvaro bearbetade 1600-talsjuristerna ständigt konflikter mellan den svenska rätten och den europeiska.
Den extensiva rättskällelära – som studerades av Sture Petrén och Stig Jägerskiöld i Svea hovrätts källmaterial till Svea hovrätts 350 årsjubileum – visade hur hovrättsjuristerna ständigt påmindes om den europeiska rättskultur de mött genom studieresor, domarutbildningen och en omfattande europeisk rättslig litteratur.
Då som nu tog det generationer att etablera den europeiska kunskapsstrukturen. Då var det en utbildningsprocess som inleddes på 1630–40-talet och som fick sin genomslagskraft på 1680-talet. Från vår tid kan vi ta inkorporeringen av europakonventionen som ett jämförande exempel och konstatera att konventionens genomslagskraft också har tagit (minst) en generation.
De ansökningshandlingar och ”CV”:n som Domarnämnden i dag får in från de sökande har på samma sätt en uppenbar parallellitet när det gäller redovisningen av utrikes erfarenheter med de som genom 1600-talets jurister gavs in som suppliker när de sökte domartjänster i hovrätten.
På samma sätt finner vi historiska paralleller mellan de formella processformer som fastställdes för hovrättsprocessen i rättegångsbalken i 1734 års lag och den så kallade ”moderna rättegång” som i dag ses som vår tids teknologiska innovation i hovrätten. Skillnaden mellan att, som då läsa underrättsprotokoll, och som idag se på videoupptagningar från tingsrätterna är egentligen endast en skillnad i tekniker.
Mellan de två formerna ligger 1948 års rättegångsbalk och dess muntliga överrättsprocess och de erfarenheter den gav. I båda fallen betraktas det muntliga förfarandet som ett arbetskrävande och ekonomiskt dyrbart element av processen.
I hovrättens historia har vi också funnit ett annat genomgående drag: Dynamiken mellan en nationell, traditionell rättskultur och en internationell representerande förnyelse och progression. Vi finner den sistnämnda i den påverkan fransk rättskultur hade på det postrevolutionära reformtänkandet under 1800-talets första hälft, och på det dominerande tyska inflytandet från 1870 och fram till andra världskrigets utbrott 1939.
Också i dagens rättstillämpning ser vi den europeisering som medlemskapet i den Europeiska unionen har medfört. På samma sätt kan vi historiskt konstatera att hovrättsjuristerna under skilda perioder med olika kontexter har sökt markera sin identitet i domstolens konstitutionellt grundade autonomi.
Samtidigt har de varit utsatta för skilda former av politiska påtryckningar som yttrat sig i kritik eller anpassning. Hovrättsjuristernas självbild såg länge, långt in på 1900-talet, domaruppgiften som idealistisk – som ett kall.
Hovrättsdomarna har genom seklerna verkat i dialog med det omgivande samhället. Presidenterna har i det sammanhang varit arketypiska förebilder. De har sällan rekryterats inom hovrättens personal utan från andra samhällsuppgifter, under de senaste två seklerna ofta från justitierådstjänster i Högsta domstolen.
Trots att det under vissa perioder i hovrättens historia funnits allvarlig kritik mot system, förfarande och aktörer, så har Svea hovrätt framträtt som motståndskraftigt mot reformer. Konservativa positioner har större överlevnad än politiska hugskott och reformiver. Med det valda perspektivet har för Svea hovrätts vidkommande kunnat bevisas, att det genom seklerna utvecklats en autonomi som också synliggör en domarroll där maktdelningen mellan politiker och jurister upprätthålls.
Genom att i sin diskursiva retorik mer vara traditionsbevarare och reformkritiker har hovrättsjuristerna – generellt sett – i stället för att politiskt och populistiskt anpassa sig till tidsandan inte bara upprätthållit domstolens autonomi utan också i hög grad verkat för medborgarens rättssäkerhet. Detta är och förblir en av rättshistoriens många spännande paradoxer.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
Foto: David Ehrenstråle
