Rättegångsreformen
Natanael Gärde, mannen bakom vår rättegångsbalk från 1942, skrev i början av 1930-talet denna text:
”Vad som är utmärkande för den svenska rätten i allmänhet eller att den i stort sett icke är något enhetligt system utan en historisk produkt av olika tidsskedens politiska, sociala och kulturella strömningar, gäller i särskild hög grad processrätten. Följande på varandra ha dessa strömningar uppstått, nått sin höjd och så småningom åter ebbat ut. Alla ha de, i större eller mindre mån, kvarlämnat sina avlagringar i lagstiftning och rättstradition, på så sätt bildande den grund, varå den svenska rätten idag vilar. Det är samhällsutvecklingen som sådan och de idéer, under vilkas herravälde den stått, som ock ger rätten dess prägel. Detta förhållande ligger helt i sakens natur. Rättslivet är ej något, som kan isoleras från samhällslivet i övrigt, utan det är den mänskliga tillvaron, sedd ur rättens egen synvinkel. Med samhällslivet är också rättslivet statt i ständig rörelse. Mål och vägar förskjutas. För den samtid, vari dessa förskjutningar äga rum, förbli de ofta omärkliga eller ock fattas de endast dunkelt. (min kursivering.)”
Gärde nämner sedan bland annat upplysningstidens strömningar med medborgerlig likställighet och krav på ett enhetligt instanssystem och nya processformer. Han tar från senare tider upp avvägningen mellan det folkliga medinflytandet och ett på nytt erkänt behov av specialdomstolar. Gärde pekar på underrätternas starka ställning i vårt system – de har inte som i andra länder pressats ned till bara en försöksinstans utan där är rättsskipningens tyngdpunkt förlagd.
Och visst, inte minst idag håller vi med Gärde och upprepar detta fältrop: Tyngdpunkten ska ligga i första instans!
För allmänheten presenterades rättegångsreformen så här i Dagens Nyheter:
- Nya hovrätter i Sundsvall och Göteborg. Hovrätt kan hålla ting på olika orter.
- I underrätterna skapas en koncentrerad huvudförhandling, där allt material framläggs. Förhandlingarna är muntliga, parter och ombud får inte ens uppläsa skriftliga anföranden. Även i överrätterna införs muntlighet och offentlighet.
- Fri bevisföring. Nuvarande vittnesjäv bortfaller.
- För lindriga brott kan åklagare och åtalad själva komma överens om straffet (s.k. strafföreläggande).
- Före fullföljd till Högsta domstolen ska mål i regel förprövas av tre justitieråd.
- Advokatståndet organiseras enligt lag, men även andra kan få föra parts talan.
Rättegångsbalken beslutades år 1942 och trädde i kraft år 1948. Det är ett unikt stort reformarbete föregånget av ytterst långvariga och detaljerade förberedelser med flera högklassiga utredningsprodukter och det alltifrån 1880-talet, ja kanske till och med inklusive Lagkommitténs betänkanden från 1820- och 30-talen.
Det är märkligt att se på hur rättegångsbalken, som har gett generationer av domare en gemensam och fast stomme för arbetsuppgifterna, representerar både kontinuitet och tradition å ena sidan och reformvilja, modernitet och utvecklingsmöjligheter å den andra.
När Gärde fyllde 70 år hyllades han i en festskrift av lagbyråchefen Bengt Lassen med ett program för den fortsatta processreformen. Lassen pekade på vikten av att reformen hade begränsats till att i första hand gälla förfarandet. De organisatoriska förändringarna hade inskränkts till de som behövdes för förhandlingsprincipens genomförande.
Begränsningen räddade processreformen menade Lassen. En utgångspunkt för att det nya förfarandet skulle komma till sin fulla rätt var nu ändringar i domstolsorganisationen. Därför borde man söka komma fram till ett reellt tvåinstanssystem. Nämnd borde införas även i stadsdomstolarna och det också i familjemålen. Därefter diskuterade han bland annat olika metoder för hur måltillströmningen till Högsta domstolen kunde begränsas. Till slut pekade han på att domstolarnas arbete och arbetsformer måste utredas av ”kontorstekniska” experter.
Det är slående hur Gärdes reformtankar kombinerad med Lassens problemkatalog faktiskt listar många av de centrala reformfrågor som stått på dagordningen och det än idag.
I uppsatsen i boken till Svea hovrätts 400-årsjubileum tar jag upp det som här hänt detta decennium för decennium. Avslutningsvis skisserar jag följande fyra utvecklingsfaser under tiden med rättegångsbalken.
Den moderna rättegångens etableringsfas
Kanske kan man tala om de tre första decennierna fram till slutet av 1960-talet som en första fas, den moderna rättegångens etableringsfas, där det nationella projektet läggs fast och slutförs samt rättsaffärerna hanteras och avslutas.
På den allmänna sidan växer domstolar och domare ”in i den nya kostym” för processen som rättegångsbalken innebär. Rättegångsreformen blir fullt ut implementerad och en enhetlig underrättsorganisation etableras. Fokus ligger i hög grad och alltmer på domstolsorganisationens modernisering.
Nyordning inom rättsväsendet
Man kan för det andra sedan se 1970- och 1980-talen som en rätt intensiv förändringsperiod då domstolar och process i någon mån anpassas till den allmänna samhällsomvälvning som har ägt rum under 1960-talet med kritiskt ifrågasättande av domstolarnas verksamhet och domarkårens sociala sammansättning.
Det är en period präglad av tankar kring en radikal nyordning inom rättsväsendet, efter ett intensivt beredningsarbete under 1960-talet och in på 1970-talet. Domstolarna – nu också med nya allmänna förvaltningsdomstolar och med specialdomstolar – ges nu nya viktiga samhällsuppgifter som ska utföras i nya arbetsformer och i ett nytt arbetsliv där jämställdhet är ett nytt ledord. Men perioden avslutas också med frågor: Är domstolarna och domarna rustade för allt detta? Vad betyder Europakonventionen i svensk rätt? Vad är rättssäkerhet? Hur står det till med Sverige som rättsstat?
Rättsstats- och managementfasen
Kanske kan man säga att 1990-talet och det första decenniet på 2000-talet präglas av frågorna om hur domstolarna ska vara organiserade och vilken ställning domarna ska ha i en modern demokratisk rättsstat mer fokuserad på maktdelning och rättighetsskydd än på folksuveränitet
Under denna period tydliggörs domstolarnas roll i en svensk rättsordning alltmer präglad av europeisering och judikalisering. Detta leder i sin tur till en rätt dramatisk omställning och till starkare betoning på frågor på domstolarnas konstitutionella ställning och domarens oavhängiga ställning.
Innebörden av domstolschefens ledarskap och domarens personliga ansvar kommer mer i fokus. Samtidigt kan man se mycket moderniseringsarbete, dels vad gäller själva rättegångsförfarandet, dels vad gäller resultat- och budgetfrågor, ledningsfrågor och övergång från rotel- till beredningsorganisation allt i syfte att stärka effektiviteten i domstolsverksamheten.
En central fråga gäller här hur resurserna ska fördelas mellan domstolarna. Också rättstrygghets- och brottsofferperspektivet skjuts alltmer i förgrunden. Är rättvisan rättvis är frågan när diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättsväsendet analyseras av forskare. Rättssäkerhetsfrågorna och behov av förändringar av resningsinstitutet kommer under diskussion. Slutligen har frågan om domarrekrytering och tillsättningsförfarandet kommit i blickpunkten.
Legitimitets- och resultatfasen
Den fjärde fasen är vi nu inne i. Den börjar 2010. Rättegångsformerna och en ny tids krav på dessa står 2013 i centrum med den nyligen redovisade översynen av reformen med en modernare rättegång och med Straffprocessutredningens betänkande om brottmålsprocessen.
Frågorna om förtroende och bemötande hade kommit i blickpunkten redan i den tidigare fasen men får nu ökad betydelse. Också frågor om domarroll och domaridentitet liksom även domaretik är aktuella. Det gäller att, under en period av dramatisk samhällsförändring och ett starkt generationsskifte bland våra domare, hålla kvar de viktiga grundvärdena, fylla ut och förändra dem och tydliggöra en ny, allt mer omfattande och ansvarsfull roll också för en ny generation domare.
De domare som föddes när rättegångsbalken kom till är inte längre i tjänst, de har gått i pension eller har lämnat oss. Domstolar och domare måste nu ständigt vara beredda på att deras arbetsresultat och arbetssätt öppet diskuteras och även ifrågasätts. Auktoritet vinner man inte på grund av någon formell samhällsposition.
Det gäller att visa hög effektivitet, gott bemötande och ha goda skäl för sina beslut och även kunna förklara sina ställningstaganden på ett förtroendegivande sätt för medborgarna – inte i en enhetsstat utan i ett samhälle präglat av stor mångfald. Detta gäller inte minst nu när domstolarnas ökade makt kommit att bli allt tydligare som i målen om dubbelbestraffning. Några jävsfall har också lett till en diskussion om lekmännens roll och medverkan i domstolarnas verksamhet. Fordrar insynskraven att bildupptagningsförbudet i rättssalen mjukas upp så att också TV-bilder ska kunna visas från i vart fall vissa delar av rättegångar?
Så tornar frågorna upp sig. Kanske kan man preliminärt säga att denna fas gäller en ödesfråga i ett globaliserat informationssamhälle: domarna måste upprätthålla stark legitimitet för sin verksamhet. Det ställer krav på ett för allmänheten begripliggjort försvar för rättsstatens värden. Verksamheten ska bedrivas med effektivitet och ge resultat.
Åter till Gärdes punkter och det han inte förutsåg
Gärdes grundsats att tyngdpunkten ska ligga i första instans har verkligen kommit att spela allt större roll under de 70 år som har gått. Men han tog också upp och antecknade som olösta några problem kring domstolsorganisationen, vissa processfrågor (långsamhet, behovet av stärkt processledning, fri och omedelbar bevisprövning) och nämndemännens förhållanden. Reformarbetet har i hög grad kommit att handla om sådana frågor och det inte minst idag.
Men det var också några utvecklingslinjer som han inte tog upp. Han kanske inte förutsåg dem, som när det gäller den nya teknikens inflytande, eller de låg utanför reformen. Det gäller sådant som:
- brottsoffrets ställning
- skiljeförfarandets ökade betydelse
- förvaltningsprocessen
- internationaliseringen.
Gärde såg vidare domstolarnas folklighet som en grund för folkets förtroende för domstolarna. På den punkten måste man dock nu sätta ett tydligt frågetecken. Legitimitets- och förtroendefrågorna har kommit i centrum i ett mer heterogent samhälle och lekmännens medverkan i dömandet är inte längre oomtvistat.
Med den här ramberättelsen ville jag ge en bakgrund till diskussionen om dagens och framtidens frågor.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
Foto: TT
