Såväl Patent- och marknadsdomstolen som Patent- och marknadsöverdomstolen ansåg att ett villkor om förseningsavgift i ett konsumentkreditavtal var oskäligt och näringsidkaren förbjöds därför vid vite om två miljoner kronor att använda villkoret.
Nu ska Högsta domstolen, som har meddelat prövningstillstånd i målet, ta ställning till frågan.
Svea Ekonomi AB, som numera genom fusion har uppgått i Svea Bank AB, bedriver verksamhet inom bland annat administration av fakturerings- och reskontraservice, förvärv av fordringar, kreditupplysning, in- och utlåning till privatpersoner och företag samt ägande och förvaltande av värdepapper.
I februari 2020 inledde Konsumentverket på eget initiativ ett tillsynsärende mot Svea angående uttag av förseningsavgift vid konsumentkrediter.
Konsumentombudsmannen, KO, väckte i juni 2020 talan mot Svea med påstående att bolaget i avtal avseende konsumentkrediter tillämpar villkor som strider mot tvingande konsumentskyddande lagstiftning.
120 kronor i förseningsavgift
KO:s talan gäller den förseningsavgift som Svea debiterar enligt punkt 5 i bolagets allmänna villkor för blancolån av den 5 mars 2020. Avtalet gäller för utlåning till konsumenter. För närvarande uppgår förseningsavgiften till 120 kronor.
KO yrkade att Patent- och marknadsdomstolen, vid äventyr av vite, förbjuder Svea att i kreditavtal med konsument använda avtalsvillkor med innebörden att den konsument som inte i rätt tid fullgör betalning av kapital, ränta eller avgifter förpliktas att betala en förseningsavgift, eller att använda avtalsvillkor med väsentligen samma innebörd.
Patent- och marknadsdomstolen kunde konstatera att förseningsavgiften, som tas ut i form av en schablonersättning, verkställs vid försenad betalning och bekostar åtgärder som bland annat innefattar kontakter med gäldenären genom mejl och telefon för att förmå denne att betala. Mot den bakgrunden kan enligt domstolen innebörden av förseningsavgiften inte förstås på annat sätt än som en påtryckning på gäldenären att betala sin skuld. Att förseningsavgiften även bekostar administrativa åtgärder i form av att till exempel ta fram rapporter till Finansinspektionen och över skuldreservering enligt IFRS 9 förändrar inte detta.
Förbjöds ta ut förseningsavgift
Enligt domstolen utgör det aktuella avtalsvillkoret därmed en kostnad som omfattas av 1 § första stycket inkassokostnadslagen och inte en kostnad som avses i 2 och 3 §§ i lagen. Avtalsvillkoret är därför enligt 6 § inkassokostnadslagen ogiltigt.
Sammanfattningsvis konstaterade domstolen att Svea använder ett avtalsvillkor som strider mot tvingande bestämmelser i inkassokostnadslagen vid erbjudande av konsumentkrediter till konsumenter. Avtalsvillkoret är därför oskäligt enligt 3 § avtalsvillkorslagen.
Domstolen förbjöd bolaget vid vite om 2 000 000 kronor att i kreditavtal med konsument på sätt som skett använda avtalsvillkor med innebörden att den konsument som inte i rätt tid fullgör betalning av kapital, ränta eller avgifter förpliktas att betala en förseningsavgift, eller att använda avtalsvillkor med väsentligen samma innebörd.
Står i strid med tvingande reglering
Enligt Patent- och marknadsöverdomstolen måste inkassokostnadslagens tillämpningsområde förstås så att lagen omfattar kostnader för samtliga åtgärder som normalt ingår i det utomrättsliga förfarandet för indrivning av en förfallen fordran och som kan anses föranledda av gäldenärens betalningsdröjsmål. En följd av detta är att om rätten finner att Svea genom det aktuella avtalsvillkoret betingar sig ersättning för andra åtgärder än inkassokostnadslagen medger så är avtalsvillkoret ogiltigt enligt 6 § inkassokostnadslagen.
Svea har utförligt redogjort för och åberopat bevisning till stöd för att förseningsavgiften i avtalsvillkoret har ett reparerande syfte och ska täcka förmodade kostnader för vissa administrativa åtgärder med anledning av dröjsmålet. Rätten instämde här i Patent- och marknadsdomstolens bedömningar och noterade att gäldenären enligt inkassokostnadslagen inte är skyldig att ersätta kostnaderna för flera av dessa administrativa åtgärder, såsom mejl- och telefonkontakter med gäldenären.
Eftersom åtgärderna, i den mån de blir aktuella, vidtas först när fordringen har förfallit till betalning kan syftet enligt Patent- och marknadsöverdomstolen inte vara något annat än att på utomrättslig väg förmå gäldenären att betala. Redan mot denna bakgrund ansågs avtalsvillkoret stå i strid med den tvingande regleringen i 6 § inkassokostnadslagen.
Fastställde underinstansens avgörande
Svea har dessutom gjort gällande att det aktuella avtalsvillkoret, som automatiskt påförs när fordringen har förfallit till betalning, även har ett preventivt syfte. Härvid konstaterade Patent- och marknadsöverdomstolen att indrivningskostnader generellt har en viss preventiv effekt. Regleringen i stort är konstruerad så att en gäldenär som inte betalar i tid drabbas av successivt ökade kostnader allteftersom indrivningsförfarandet fortgår. Kostnaderna består inledningsvis av påminnelseavgifter och avgifter för kravbrev, därefter av rättegångskostnader och kostnader för verkställighet.
Sammanfattningsvis kan avtalsvillkoret inte tolkas på annat sätt än som en del av borgenärens påtryckningar på gäldenären i syfte att förmå denne att betala en fordran som har förfallit till betalning, konstaterade rätten. Avtalsvillkoret innebar således en skyldighet för gäldenärer som hamnar i dröjsmål att ersätta kostnader utöver vad som följer av inkassokostnadslagen. Avtalsvillkoret var därför ogiltigt enligt 6 § inkassokostnadslagen.
Patent- och marknadsdomstolens dom skulle därför inte ändras.
Två skiljaktiga hovrättsråd
Två hovrättsråd var skiljaktiga i frågan om inkassokostnadslagens tillämpningsområde och om huruvida avtalsvillkoret strider mot tvingande bestämmelser i lag. Enligt deras mening var avsikten med inkassokostnadslagen inte att reglera samtliga kostnader som en borgenär har i anledning av förseningar, utan endast sådana kostnader för åtgärder som var föranledda av betalningsdröjsmål och därigenom motsvarade en ekonomisk skada för borgenären.
Frågan är alltså om den förseningsavgift som föreskrivs i avtalsvillkoret kan sägas kompensera för en skada hos borgenären som är föranledd av betalningsdröjsmål hos en gäldenär.
Den avtalade förseningsavgiftens konstruktion talar, menade hovrättsråden, för att det är mer närliggande att jämföra den med dröjsmålsränta, som normalt är avsedd att vara ett påtryckningsmedel för att förmå gäldenären att betala i tid och ge viss kompensation för de särskilda olägenheter som borgenären lider genom att inte få betalt i tid.
Avgiften kan varken bedömas täcka sådana kostnader som normalt ingår vid indrivning av en förfallen fordran eller kostnader föranledda av gäldenärens dröjsmål. Därmed kan avgiften inte bedömas ha till syfte att täcka kostnader för åtgärder som syftar till att få gäldenären att betala en förfallen skuld.
Redan av dessa skäl kan en avtalad förseningsavgift som det är fråga om här varken anses omfattas av ordalydelsen i 1 § första stycket inkassokostnadslagen eller vara i strid med lagens syfte. Det sagda innebär, enligt minoritetens uppfattning, att det aktuella avtalsvillkoret inte kan anses strida mot de tvingande bestämmelserna i inkassokostnadslagen.
Nu ska HD pröva frågan
Högsta domstolen har nu meddelat prövningstillstånd i målet. ”Målet gäller frågan om ett villkor om förseningsavgift i ett konsumentkreditavtal ska anses oskäligt mot konsumenter och om näringsidkaren därför ska förbjudas att använda villkoret”, skriver domstolen på sin hemsida. (Blendow Lexnova)
