Ett aktiebolag i södra Sverige gick i slutet av 2008 i konkurs och bland borgenärerna i konkursen fanns bland annat Skatteverket.
Den advokat som hade utsetts som konkursförvaltare kunde konstatera att bolaget, kort tid före konkursen, gjort låneutbetalningar på sammanlagt drygt 1,5 miljoner kronor. En av betalningarna, på drygt 900 000 kronor, hade gjorts till ett företag med kopplingar till bolagets ägare medan 600 000 kronor hade betalats ut till bolagsägarens pappa.
Konkursförvaltaren framställde därför krav på återvinning av betalningarna men förliktes sedan med de så kallade återvinningssvarande som ålades att betala totalt 150 000 kronor enligt en avbetalningsplan.
De betalade inte i tid men betalade till slut förlikningslikviden, föreningsvite på ytterligare 50 000 kronor samt ränta – allt i enlighet med överenskommelsen med konkursförvaltaren.
Skatteverket stämde senare förvaltaren och yrkade att han skulle åläggas skadeståndsansvar gentemot konkursboet eftersom han ingått ett alltför ofördelaktigt förlikningsavtal.
Lunds tingsrätt ansåg dock inte att Skatteverket hade lyckats bevisa att återvinningssvarandenas betalningsförmåga hade överstigit det belopp som föreskrevs i förlikningsavtalet.
Advokaten borde visserligen ha hört tillsynsmyndigheten och staten innan förlikningen ingicks, men detta hade inte lett till någon skada och Skatteverket förlorade alltså därför rättegången.
Skatteverket överklagade den del av domen som gällde den mindre av utbetalningarna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ändrar nu tingsrättens avgörande och ålägger konkursförvaltaren att betala närmare 520 000 kronor till konkursboet.
Personen har varit ägare till ett betydande fastighetsbestånd och enligt hovrätten har det i dessa fastigheter, även vid en försiktig värdering utifrån taxeringsvärdena, funnits ett övervärde som med marginal täckt hans skulder samt konkursboets återvinningsfordran inklusive processkostnader.
Hovrätten kommer därmed, till skillnad från tingsrätten, fram till att personen har haft förmåga att betala hela det återvinningsbara beloppet.
Konkursförvaltaren tillika advokaten har visserligen inhämtat taxeringsvärden och inteckningsuttag för fastigheterna men borde enligt hovrätten ha vidtagit en mer omfattande utredning av mannens betalningsförmåga.
Advokaten borde även definitivt ha hört staten som särskild borgenär innan förlikningsavtalet ingicks, enligt domstolen.
Hovrätten anser därför, även med hänsyn till de speciella förhållandena i konkursen, att konkursförvaltaren har varit oaktsam på det sätt som Skatteverket påstår.
Hovrätten skriver:
”A (advokaten) hade i och för sig inte varit bunden av statens uppfattning i frågan om en eventuell återvinningstalan och om ingående av förlikningsavtalet. Mot bakgrund av statens inställning i detta mål godtar dock hovrätten påståendet att staten skulle ha förhindrat att förlikningsavtalet träffades om A hade uppfyllt sin skyldighet att höra staten. Det föreligger därmed ett sådant orsakssamband mellan oaktsamheten och skadan att A är skadeståndsskyldig mot konkursboet.”
Hovrätten fortsätter:
”Fråga är då om det finns anledning att jämka skadeståndet. Staten fick del av förvaltarberättelsen i september 2009. Först genom uppgifterna i denna uppmärksammades staten på att det fanns transaktioner i konkursen som kunde vara återvinningsbara. Förlikningsavtalet träffades den 30 november 2009, omkring en månad innan det att fristen att väcka återvinningstalan löpte ut den 29 december samma år. Det har inte ålegat staten att redan i tiden innan förlikningsavtalet ta ett eget initiativ till en återvinningstalan eller att dessförinnan agera på något annat sätt för att förhindra förlikningsavtalet. Staten har således inte varit medvållande till skadan och det saknas därmed skäl att jämka skadeståndet.”
Konkursförvaltaren åläggs därför att betala skadestånd motsvarande den överskjutande delen av återvinningsfordran – det vill säga 520 000 kronor plus ränta.
Foto: Stefan Wahlberg
