I en vårdnadstvist yrkade mamman ensam vårdnad om sina två barn, i dag åtta och tio år gamla.
Hon uppgav att hon inte kunde samarbeta med pappan på grund av hur hon blivit behandlad under deras förhållande. Hon hade numera skyddat boende och hemligt telefonnummer.
Pappan uttryckte att han ville samarbeta med mamman och att han befarade att han skulle komma att uteslutas totalt ut barnens liv om hon fick ensam vårdnad.
Tingsrätten ansåg bland annat att det inte fanns något hos pappans personliga förhållanden som gjorde honom till en olämplig vårdnadshavare.
Rätten anförde också att en upplösning av den gemensamma vårdnaden skulle försvåra eller till och med omöjliggöra barnens fortsatta kontakt med pappan. Detta ansågs inte förenligt med barnens bästa.
Rätten ansåg att samarbetssvårigheterna inte utgjorde tillräckliga skäl för att upplösa den gemensamma vårdnaden. Domstolen ansåg dock att det inte var meningsfullt att förordna om umgänge eftersom utredningen visat att barnen inte ville ha någon kontakt med sin pappa.
Hovrätten ändrar nu tingsrättens dom. Domstolen anför att bristen på samarbete mellan föräldrarna är ”total” och att det inte har framkommit något som tyder på att samarbetsproblemen är övergående.
Rätten konstaterar att förutsättningar för gemensam vårdnad därför saknas, och anförtror mamman ensam vårdnad.
I frågan om umgänge gör domstolen samma bedömning som tingsrätten.
