I samband med att en person frigavs från ett fängelsestraff verkställde Kriminalvården ett beslut om att häkta personen. Han frihetsberövades på grund av misstanke om brott och togs till ett nytt häkte.
I samband med att han kom dit bad han att få ringa ett så kallat ankomstsamtal till sin sambo för att berätta att han var häktad och var han hade placerats. Men trots att han hade haft telefontillstånd till sambon under sin fängelsevistelse fick han inte ringa henne. Han fick inte heller ringa till sin lekmannaövervakare.
Istället fick han vet att häktet slutat med ankomstsamtal och att anhöriga ska meddelas via brev. Eftersom det var påsk tog det nästan en vecka för hans brev att nå fram till sambon och lekmannaövervakaren som under tiden var omedvetna om vad som hade hänt honom.
Kriminalvården uppger i ett yttrande till JO att i de flesta fall har en person som anhållits redan kunnat informera anhöriga om vad som hänt, oftast via polisen. Samtidigt konstateras att om anhöriga inte informerats så är det Kriminalvårdens skyldighet att göra detta.
Chefs-JO Elisabet Fura poängterar att en person som frihetsberövats inte uttryckligen ska behöva begära att få underrätta en anhörig. Hon anser att det istället bör vara Kriminalvården som på eget initiativ frågar personen om han eller hon önskar underrätta någon anhörig eller närstående.
JO skriver att även om det, som Kriminalvården påpekat, inte är närmare reglerat i lagen hur anhöriga ska underrättas så måste utgångspunkten vara att kontakt via telefon är det normala och att föredra ur den intagnes perspektiv.
Hon understryker också vikten av att det i varje enskilt fall görs en individuell bedömning av på vilket sätt som anhöriga kontaktas. Hon anser att häktet därför inte generellt kan bestämma att anhöriga bara ska underrättas via brev.
Kriminalvården får därför kritik av JO.
Foto: TT
