KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, tingsnotarie och ledarskribent.
I kölvattnet av ännu en våldsvåg frågar jag mig vad som idag kan påstås hålla ihop Sverige. Där andra har religion, nation, etnicitet och kultur att gemensamt samlas kring ger den heterogena svenska ogärna sin lojalitet till någon kategori. Vår individualism, socialliberalism och mångkultur till trots har vi ändå lyckats bygga ett av världens mest jämlika och jämställda samhällen. Ingen av de tre nämnda faktorerna kan dock ensamt eller tillsammans tillskrivas den förtjänsten.
För att en stat och dess samhälle ska fungera behöver dess medborgare hållas ihop av något. Utan detta något saknas skäl för medborgaren att, till exempel, följa lag, betala skatt, värna om offentliga miljöer och bete sig som folk i dem. Där individualismen, liberalismen och mångkulturen kväver andra gemensamma nämnare föder den dock något annat – ett gemensamt ideal.
Svensken älskar sin frihet, sin rättsstat och demokrati. Att obehindrad av andras religiösa, kulturella eller i övrigt moraliska uppfattningar få vara precis vem och vad hon är så länge hon inte skadar någon annan. Det är ett ideal värt att rätta sig efter och uppfostra sina barn utmed. Det skapar ett särskilt etiskt ramverk, illustrerad i ord som ofta står på dörrarna till svenska förskolerum (”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”) och i sånger på skolavslutningar (”Vi ska faktiskt ta över hela världen en dag!”).
Aktningen för det samhälle och de gemensamma ideal på vilka det byggts har de allra flesta av oss fått från våra föräldrar, av skolan och umgänget runt omkring oss. Det våld som rasat fram i Sverige under de senaste åren visar dock att det gemensamma idealet för en grupp individer ersatts av en för oss alla livsfarlig våldskultur Det säger sig självt:
• Man skjuter inte oskyldiga med automatvapen om man anser sig tillhöra det gemensamma.
• Man öppnar inte eld mot barn om man anser sig tillhöra det gemensamma.
• Man dräper inte poliser om man anser sig tillhöra det gemensamma.
• Man detonerar inte bomber i familjehus om man anser sig tillhöra det gemensamma.
• Man kastar inte sten och glas mot räddningspersonal om man anser sig tillhöra det gemensamma.
I brist på det gemensamma idealet kan staten använda våldsmonopolet för att åter få individen att rätta sig i ledet, men när individen inte längre räds ens det har man nått vägens ände. Där är vi också nu. Staten är för dessa gängkriminella numera bara ännu en rival med pistol. Svarar inte samhället å det starkaste kommer våldet slita Sverige i stycken. Ett fatalt misstag skulle vara att återigen blunda för verkligheten så som den är, att stöta, blöta, och bordlägga nödvändiga reformer till den grad att när de väl implementeras är de för sena – och för veka.
Detta är min sista text för Dagens Juridik för en tid framåt då jag i september påbörjar tjänsten som åklagaraspirant i område Stockholm. Ett långsiktigt mål och med bakgrund av skriven krönika ett sätt jag hoppas kunna bidra. Jag vill innerligt tacka alla er som läst, kommenterat och uppmuntrat mitt skrivande. Ett särskilt tack vill jag rikta till chefredaktör Eric Tagesson, som sommaren 2020 valde att ta in en ung, egensinnig och envis jurist som krönikör.
