DEBATT – av Robert Klackenborn, Advokat på Ejder Advokatbyrå.
Sverige gick till det senaste valet utifrån premissen att det svenska tillståndet, såvitt gäller kriminalitet, var kärvt. Till viss del stämde premissen, men till viss del handlade det om propaganda.
Under de senaste månaderna har ett antal lagar, i Tidöavtalets anda, klubbats. Bland senare förändringarna kan de som följer utredningen ”Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott” nämnas.
Bland lagändringarna som träder i kraft den första juli i år rör en av dessa möjligheterna att föra bevistalan. Institutet bevistalan är till för att fastställa skuld, i domstol, i fall där den presumtiva gärningspersonen är under straffmyndighetsåldern – det vill säga yngre än 15 år. Denna tidigare möjlighet till bevistalan skulle tillämpas med största möjliga försiktighet eftersom barn svarar dåligt mot denna typ av process. Enligt FN:s barnrättskommitté är det bevisat att det är skadligt för barn att exponeras för det straffrättsliga systemet och att detta begränsar deras möjligheter att växa upp till ansvarstagande vuxna.
Lagändringen som nu genomförs innebär radikalt utvidgade möjligheter att föra bevistalan.
Utgångspunkten för den nya lagen är att för få processer om bevistalan förs, att det kan vara till hjälp för socialtjänsten och att en process kan leda till att brottsoffret får upprättelse och kan bearbeta brottet bättre.
Utifrån det som barnrättskommitténs mening så förväntar man sig att det ska finnas gedigen utredning bakom behovet för socialtjänsten och brottsoffrets förbättrade möjligheter att bearbeta. Någon sådan utredning återfinns dock ej.
När det gäller frågan om socialtjänstens behov av att få det ställt bortom rimligt tvivel om den unge har begått ett visst brott så menar jag att detta är uppenbart nonsens. Socialtjänsten vidtar åtgärder, till exempel vård enligt LVU, utifrån en bevisribba som kraftigt understiger beviskravet i brottmål. Har kommunen inte tillräckligt mycket underlag för att vidta åtgärder kan en fällande dom inte förväntas ändå.
När det gäller brottsoffrets möjligheter att bearbeta brottet kan detta såklart stämma, även om jag gärna hade sett något slags stöd från barnpsykologisk expertis. Jag saknar dessutom en tillfredsställande konsekvensutredning avseende alla åtgärder som nu ska vidtas. Ett problem som ofta tas upp i sammanhanget barn i rättskedjan är nämligen påverkan av långa handläggningstider under förundersökningen. Barn har särskilt svårt att hantera utdragna utredningar. Jag förväntar mig att den nya lagen kommer att leda till fler utdragna förundersökningar. De få barn som kommer att få ett ”bra avslut” genom bevistalan kommer att överskuggas av desto fler barn som får genomlida en utdragen och i slutändan meningslös förundersökning.
Så pass ingripande lagändringar som nu träder ikraft borde inte få antas i avsaknad av en robust utredning om förenligheten med barnets bästa. Som nämnts ovan, angående Tidöavtalet, så ska även straffmyndighetsåldern utredas. Min uppfattning är att det som nu sker är en sänkning av straffmyndighetsåldern i lightversion. Som indirekt framgår av barnrättskommitténs mening ovan så är blotta rättsprocessen mycket påfrestande för barn och är därför egentligen i sig ett straff. Min slutsats är att de nya möjligheterna till bevistalan grundar sig på svepskäl i syftet att få till en förtäckt sänkning av straffmyndighetsåldern.
