Den 32-årige mannen från Skåne stämde staten vid Stockholms tingsrätt. Han begärde att tingsrätten skulle faställa att staten – genom Rikspolisstyrelsen – var skadeståndskyldig för de skador som han fick vid ingripandet och att staten dessutom var skyldig att betala kränkningsersättning till honom.
Bakgrunden var att en vän till 32-åringen hade blivit föremål för ett polisingripande i centrala Malmö efter en ordningsstörning.
Det är ostridigt att en av de polismän som kom till platsen använde våld mot 32-åringen på ett sätt som gjorde att han skadades – han föll till marken, fick sin armbågsled ”urhoppad”, frakturer i armen och skärsår på hakan.
Meningarna går dock isär om exakt hur detta gick till. Enligt 32-åringen filmade han bara polisingripandet men enligt polisen stack han upp kameran i ansiktet på polismannen och hindrade honom i hans myndighetsutövning.
32-åringens uppfattning framgår av tingsrättens dom:
”X (32-åringen) har till stöd för sina påståenden om brott särskilt åberopat att det inte förelåg någon anledning för P (polismannen) att ingripa med våld mot honom utan polismannens agerande var föranlett av att denne ville hindra honom från att med sin mobiltelefon filma P:s ingripande mot en annan person i sällskapet, Y, att P vid tillfället använt ett enligt Rikspolisstyrelsens instruktioner otillåtet kampsportsgrepp vid sitt ingripande mot honom samt att P:s agerande strider mot ett flertal bestämmelser i polislagen (1984:387), bl.a. 10 §, som föreskriver att en tjänsteåtgärd får vidtas endast i den mån andra medel är otillräckliga och tjänsteåtgärden med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.”
Rikspolisstyrelsens uppfattning:
”Staten har bestritt att fel eller försummelse förekommit och att P vid tillfället gjort sig skyldig till brott. Staten, som vidgått att P använt visst våld mot X, har gjort gällande att X försökt att hindra P och P2 (den andra polismannen) i deras myndighetsutövning och att P har mötts av våld eller hot om våld från X sida och att han därför – enligt 10 § polislagen – haft rätt att använda våld för att betvinga X. Staten har bestritt att det våld som P använt varit otillåtet eller att våldet har gått utöver vad som varit försvarligt i den föreliggande situationen.”
Tingsrätten konstaterade att mannen ådragit sig en relativt komplicerad armbågsskada som krävt två operationer och att han inte var helt återställd.
Tingsrätten skriver i sina domskäl:
”Sammanfattningsvis finner tingsrätten att vad X anfört vinner sådant stöd av utredningen att det är hans uppgifter som ska ligga till grund för tingsrättens bedömning. Det är därmed visat att P gått fram till X när denne filmade hans ingripande mot Y och sedan brukat det våld mot X som denne berättat om. Det är också visat att X i detta skede inte hindrade P:s myndighetsutövning utan endast filmade ingripandet mot Y.”
Tingsrätten fortsätter:
”Därmed kan inte någon annan slutsats dras än att P saknat laglig rätt att ingripa mot X på sätt som skedde och att han också varit medveten om detta. Att situationen – i vart fall inledningsvis – kan ha varit mer turbulent än vad X berättat om medför ingen annan bedömning eftersom det får anses visat att X vid filmandet förhöll sig i övrigt passiv.”
Efter en samlad bedömning kom domstolen fram till att polisens agerande uppfyllde kraven för vållande till kroppsskada och gav därför den 32-årige mannen rätt. Staten dömdes dessutom att betala mannens rättegångskostnader med drygt 57 000 kronor.
Staten överklagade domen till Svea hovrätt som slog fast att polisens våldsanvändning hade varit av sådan karaktär att han måste ha insett att mannen skulle kunna ådra sig personskada och att han trots detta hade varit likgiltig inför detta. Hovrätten ansåg att våldet skulle bedömas som misshandel.
Hovrätten ansåg också att mannen hade blivit utsatt för en allvarlig kränkning som gav honom rätt till kränkningsersättning.
Staten dömdes också att betala mannens rättegångskostnader i tingsrätten med drygt 77 000 kronor och i hovrätten med drygt 63 000 kronor.
Rikspolisstyrelsen överklagade till Högsta domstolen som nu har beslutat att inte bevilja prövningstillstånd i målet.
