I april 2000 ansökte dödsbona efter en mans pappa, mamma och faster – ”de äldre dödsbona” – om särskild handräckning hos Kronofogdemyndigheten.
Sedan tingsrätten hade förpliktat dödsboet efter mannen själv att utge visst lösöre till de äldre dödsbona transporterades detta från en gård i Södermanland där det förvarades till en gård på Ekerö som tillhörde ett av de äldre dödsbona.
Mannens son, som var delägare i pappans dödsbo, begärde därefter att boutredningsmannen för hans pappas dödsbo, en advokat, skulle betala drygt 600 000 kronor till dödsboet. Orsaken var att mannen ansåg att advokaten hade agerat oaktsamt och överträtt sin behörighet som boutredningsman när han hade låtit lösöret föras bort.
Enligt sonen hade den felaktiga och oaktsamma hanteringen av lösöret vållat dödsboet onödiga kostnader hos Kronofogdemyndigheten.
Sonen hävdade också att advokaten hade agerat oaktsamt när han inte stoppat en felaktig försäljning av en staty – eller utbetalningen av försäljningslikviden till de äldre dödsbona eftersom det fanns oklarheter om äganderätten till den.
Nyköpings tingsrätt konstaterade att sonen, som bodde på gården i Södermanland, hade haft för avsikt att ta ut hyra av dödsboet för att boet skulle få förvara lösöret på gården. Ett av skälen för flytten var alltså att minska dödsboets kostnader under tiden boutredningen ägde rum.
Enligt tingsrätten innebar detta av det fanns stöd för advokatens påstående om att beslutet att flytta egendomen var riktigt och det var därför inte bevisat att hans agerande hade varit oaktsamt – trots att något formellt arvskifte inte var upprättat vid denna tidpunkt.
När det gällde statyn, som var ett av de mest värdefulla föremålen i dödsboet, konstaterade tingsrätten att advokaten – trots att han hade uppfattningen att dödsboet hade äganderätten – inte vidtog några åtgärder för att stoppa försäljningen.
Advokaten hade enligt tingsrätten endast behövt ringa ett telefonsamtal till företrädare för auktionsfirman Bukowskis eller skriva ett brev till dem för att klargöra sin åsikt om äganderätten och därigenom försöka stoppa försäljningen. Advokatens passivitet i denna del bedömde tingsrätten alltså som oaktsam.
Tingsrätten ansåg dock inte att det var visat att Bukowskis skulle ha stoppat försäljningen om boutredningsmannen hade kontaktat firmans företrädare och lämnat upplysningar om de tvistiga äganderättsförhållandena. Det var därför inte styrkt att det förelåg så kallad adekvans – orsakssamband – mellan advokatens oaktsamhet och den skada som uppstod när statyn felaktigt såldes.
Något skadestånd för statyn till följd av detta kunde därför enligt tingsrätten inte utgå. Med anledning av bland annat detta gick tingsrätten helt på advokatens linje.
Målet överklagades till Svea hovrätt som nu konstaterar att det är utrett att skälen för flytten av lösöret från gården i Södermanland till gården på Ekeröjö gård var att dödsboet krävdes på hyra av sonen. Hyreskostnaderna för den tid som egendomen var flyttad skulle enligt hovrätten vida ha överstigit det yrkade beloppet i denna del.
Redan på grund av detta finner hovrätten att det inte är bevisat att advokatenhar orsakat dödsboet ekonomisk skada genom kostnader som uppkommit till följd av flytten. Eftersom hovrätten även i övrigt instämmer i tingsrättens bedömning avslås sonens överklagande.
När det gäller advokatens rättegångskostnader – det vill säga betalning för att han har fört sin egen talan och varit ”sitt eget ombud” – skriver hovrätten:
”När en advokat för sin egen talan får ett skäligt timarvode anses motsvara vad en måttlig kostnad för ett externt ombud skulle ha uppgått till (jfr NJA 2009 s. 441 och SvJT 1969 s. 942). Hovrätten finner därför att det av A (advokaten) vid tingsrätten och i hovrätten begärda timarvodet om 2 000 kr är skäligt. Även det antal arbetstimmar som A har begärt ersättning för får anses skäligt.”
Hovrätten fortsätter:
”A har begärt ersättning för mervärdesskatt på arbetskostnad och traktamente och har som skäl för detta angett att han anser att arbetskostnaden är ombudsarvode och att han uppträtt som ombud för sig själv. X (motparten) har motsatt sig att A har rätt till ersättning för mervärdesskatt. Hovrätten gör följande bedömning. A har inte anlitat ombud utan har fört sin egen talan. Han har därför inte rätt till ersättning för mervärdesskatt vare sig på arbetskostnad eller traktamente.”
Advokaten får totalt 383 720 kronor från sin motpart.
Foto: TT
