KRÖNIKA – av advokaterna Camilla Wikland och Amanda Mikaelsdotter. Båda vid Hope Advokater.
Klimat – Klimathot – Klimatångest – Klimatkamp – Klimatomställning – Klimatpolitiskt ramverk – Klimatmål. Listan är lång av ord som kan kombineras med ”klimat” och ge oss en hint om den samtid vi lever i. Ingen som inte levt under den berömda stenen det senast decenniet kan ha missat detta.
Även om Tina Turners bortgång (som sig bör) har tagit över nyhetsflödet det senaste dygnet krävs inte mycket scrollande för att ta del av rubriker som ”Förändrat klimat ritar om den svenska fågelkartan”, ”Är EU:s klimatpolitik tillräcklig?” och ”Klimatförändringar bakom rekordvärmen i Asien”.
Klimatförändringarna utgör ett verkligt hot. Vad det däremot inte verkar råda konsensus kring är hur vi ska få bukt på hotet som riskerar att göra våra barn arvslösa i den bemärkelsen att planeten på vilken de satts till livet har förvaltats (försakats) på ett sådant sätt att de inte har någonting att ta över.
Vi som arbetar med frågor som ryms inom rättsområdet miljörätt har på nära håll fått ta del av hur klimatfrågan har kommit att få en mer och mer central roll. Inte i miljölagstiftningen som annars hade framstått som naturligt, utan i de stora exploateringsbolagens försök att kapitalisera på klimahotet; kampen; omställningen; målen.
Journalisten Arne Müller har under många år granskat och analyserat den svenska gruvindustrin. I boken ”Elbilen och jakten på metallerna” från år 2020 identifierar han ett mönster i branschen – två boomar i gruvindustrin. Den första boomen renderade i en rad gruvtillstånd, men också till flera konkurser och en orimligt dyr nota när svenska skattebetalarna betalade priset för gruvbolagens felaktiga riskbedömningar och bristfälliga underlag för gruvornas miljöpåverkan. Den andra boomen är den vi befinner oss i idag, trots att samhället som Müller menar har lärt sig väldigt lite av de tidigare katastroferna i branschen.
Medan den första gruvboomen motiverades med argument som att gruvorna gav arbetstillfällen och skapade en levande landsbygd, motiveras dagens gruvboom av att nya gruvor är nödvändiga för att nå ett hållbart samhälle. Samma argument som vi möter från både vind- och vattenkraftbolag.
Det hade varit både intressant – och av allt att döma hissnande – att få se statistik över hur mycket de största bolagen har betalat sina PR-konsulter för att nå ut med narrativet att storskalig industri i icke-exploaterat naturområde är nödvändigt för att nå ett hållbart samhälle. Av allt att döma verkar industrin ha anammat ”kosta vad det kosta vill”. Det stora problemet med det mottot är att om det får fäste i politiken – och inte minst i juridiken – riskerar vi att få betala med miljön som valuta.
Trots detta talar mycket för att det är precis vad som håller på att hända. Senaste åren har regeringen tagit initiativ till flera utredningar av reformer som skulle innebära en försvagning av miljölagstiftningen (se till exempel SOU 2022:56 om en tryggad försörjning av metaller och minera och SOU 2023:11 om tillfälligt miljötillstånd för samhällsviktig verksamhet). Förslagen innebär bland annat att vissa domstolsprövningarna skulle få stå tillbaka för ansökningar direkt till regeringen. Enligt förslaget skulle regeringen i sin tur kunna ställa lägre krav bolagens redovisade miljöpåverkan och ändå meddela tillstånd. Det har även föreslagits att intresset av att utvinna vissa metaller ska vara starkare än intresset av att bevara vissa i miljölagstiftningen särskilt utpekade sårbara områden (exempelvis nationalälvarna).
De senaste årens utredningar syftar till att på olika sätt effektivisera miljöprocessen. Frågan är varför detta skulle vara nödvändigt? Vi kan inte dra någon annan slutsats än att en stor orsak till detta är energi- och mineralindustrins PR-arbete som lett till lyckade påtryckningar på politikerna och vissa delar av befolkningen.
Det här betyder att bolag som vill kapitalisera på Sveriges underjordsfyndigheter, Sveriges vind, Sveriges vatten och Sveriges övriga naturresurser har mycket – om inte allt – att vinna på att måla upp en bild av att Sverige miljölagar inte fungerar. Dessa bolag har nu under många år spridit bilden av att Sveriges miljötillståndsprocess tar alldeles för lång tid och i förlängningen motarbetar klimatomställningen. Det är nämligen livsviktigt (i ordets rätta bemärkelse) för exploateringsbolagen att sälja en trovärdig bild av sina storslagna planer på hur man genom sin verksamhet ska generera en kostnadseffektiv lösning på klimathotet. Det är bara så länge den bilden upprätthålls och tillstånden kommer på plats som bolagen kan behålla sina investerare (=sina pengar). Det här innebär att varje planerad verksamhet motiveras som en direkt nödvändighet för att rädda klimatet.
Exploateringsbolagens agenda har lett till skrivningar i Tidöavtalet som att förenkla miljölagstiftningen, begränsa myndigheternas deltagande i tillståndsprocesser och att nyttja flexibiliteten i EU:s regelverk. Det här ger anledning att fråga sig om vägen till att rädda klimatet går via en försvagad miljölagstiftning?
Den 10 maj 2023 publicerade Naturskyddsföreningen granskningen ”Till miljölagarnas försvar – en granskning av myter om miljölagarna”. Med utgångspunkt i senaste årens politiska och mediala debatt som reproducerat bilden av att det största miljöproblemet i Sverige idag är miljölagarna har Naturskyddsföreningen granskat och identifierat myter om miljölagar och miljömyndigheter.
Naturskyddsföreningens granskning visar t.ex. att nästan alla som ansöker om ett miljötillstånd får tillstånd (under åren 2020-2021 fick 76 procent miljötillstånd och bara cirka 3 procent av ansökningarna avslogs). Utredningen visar också att handläggningstider och långsamma processer förekommer men inte är det vanliga. Handläggningstiden för ansökan till tillstånd tar generellt cirka 1 till 1,5 år. Det är inte ovanligt i våra processer att det sökande bolaget lägger stor möda vid att snabba på processerna. Bland annat genom att försöka få miljödomstolarna att minska hur lång tid myndigheterna och övriga partner ska få på sig att komma in med synpunkter på ansökan. Att det skulle vara övriga parters fel att processerna tar lång tid är så klart en tacksam bild för bolagen att sprida. Vi har dock aldrig varit med i en process där ett bolag gett in en fullständig ansökan från början, med korrekta miljöbedömningar som inte behövt kompletteras. Ett sätt för exploateringsbolagen att förkorta sina processer hade alltså kunnat vara att ge in kompletta och korrekta miljöbedömningar från början.
Att sanningshalten i den bild av miljöprocessen som exploateringsbolagen sprider kan ifrågasättas betyder inte att miljölagstiftningen och tillståndsprocessen är felfri. Men det finns starka skäl att ta på sig de källkritiska glasögonen när det är fråga om att inskränka och förenkla en skyddslagstiftning till förmån för exploatering av ändliga resurser, icke återställbara våtmarker, för alltid utplånad biologisk mångfald och urfolkets kulturutövning och liv.
För det är trots allt en – för miljön och skattebetalarna – dyr och smärtsam sanning att samtliga prognoser och bedömningar om branschens framtid som politikerna hittills gjort, enligt Müller, visat sig vara ”totalt och fullständigt fel”. Efter att Müller radat upp flera exempel på oansvariga bolag som orsakat större skada än nytta för miljön ställer han sig frågan varför det är såhär. Ett av svaren är uppenbart. Det ständiga trycket från bolagens investerare leder till ett oavbrutet behov att inte följa reglerna – att gena för att spara pengar – samtidigt som man sprider en offentligt bild av ett perfekt projekt.
Vi säger inte att en oförändrad miljölagstiftning är svaret på frågan hur vi räddar klimatet. Men ska man besvara frågan ”har vi råd att rädda klimatet?” finns det anledning att fråga sig om vi är beredda att betala notan i valutan ”miljön”. En valuta som skulle kunna leda till att vi i och för sig har ett imponerande antal elbilar till den rikare delen av världens befolkning – men inga miljöresurser kvar för att rädda planeten de ska köra på och inget urfolk kvar.
