Tyngdpunkten i första instans
Att tyngdpunkten i den svenska rättskipningen ska ligga i första instans har varit en grundläggande tes ända sedan arbetet med vår nuvarande rättegångsbalk inleddes för ett sekel sedan. Principen innebär först och främst att den som vänder sig till domstolsväsendet för att få sin sak prövad ska redan i tingsrätten få tillgång till en fullständig och kompetent prövning. Prövningen ska vidare vara så kvalificerad – och av parterna upplevas som så kvalificerad – att parterna normalt nöjer sig med den prövningen och alltså inte överklagar.
Skälen för denna ordning är flera. Rättssäkerheten ska komma alla parter till del och inte bara dem som överklagar. Den berättigade parten ska få sin rätt så snabbt, enkelt och billigt som möjligt. Från resurssynpunkt är det viktigt att varje rättegång har sitt sakliga berättigande och att inte mer resurser läggs ner än vad som är motiverat i det enskilda fallet.
Hovrätten ska inte syssla med meningslösa rättegångar i enkla fall där det redan från början står klart att tingsrättens dom inte kommer att ändras. Samtidigt är det i mer komplicerade fall viktigt att tingsrättsprocessen inte av parterna upplevs som enbart en förpostfäktning i avvaktan på rättegången i hovrätten.
Lever dagens tingsrätter upp till sin roll som tyngdpunkt?
Lagstiftaren har under årens lopp genomfört ett antal reformer som syftat till att stärka tingsrätternas ställning som kvalificerad domstol i första instans. Tingsrätternas uppgifter har renodlats och enkla mål har lagts över på andra samhällsorgan. Man har försökt se till att tingsrätterna har en organisation, ett resursläge och sammansättningsregler som medger en seriös och kompetent prövning av de mål som kommer in.
Förfarandereglerna har gjorts mer flexibla och tidsanpassade, och modern teknik har tagits i anspråk i rättssalarna. De begränsningar i hovrättsprövningen som genomförts under de tre senaste årtiondena innebär de facto att parterna tvingas presentera allt material redan i tingsrätten. Vid huvudförhandling i hovrätten grundas avgörandet i princip på samma bevisning som i tingsrätten. Och genom kravet på prövningstillstånd i tvistemål och bötesbrottmål kan parterna i sådana fall inte vara säkra på att någon ny huvudförhandling över huvud taget kommer till stånd i hovrätten.
Mycket har alltså gjorts för att förstärka tingsrätternas roll som huvudaktör i rättskipningen. Ytterligare steg på den vägen kan, såvitt avser själva tingsrättsprocessen, vara att förändra reglerna om tingsrättens sammansättning på ett par punkter. I syfte att underlätta tvistemålshanteringen borde det räcka med två lagfarna domare i stället för tre vid huvudförhandling i dispositiva tvistemål. Vidare borde reglerna om medverkan av nämndemän i tingsrätt justeras.
Det vore önskvärt om nämndemännens medverkan i brottmål kunde styras mer till de fall där bevisvärderings- och påföljdsfrågor dominerar. Mål med besvärliga juridiska frågor skulle i gengäld kunna få en sammansättning där juristerna fick ett starkare inflytande. Straffprocessutredningen har nyligen lämnat intressanta förslag i denna del.
Hovrättens roll
Under de senaste årtiondena har lagstiftaren ägnat mycket möda åt att hitta metoder att koncentrera hovrättens insatser till de mål där de gör störst nytta. Detta har varit viktigt inte minst i ljuset av den successiva ökning av antalet mål i hovrätterna som skett under årens lopp. Att möta denna med mer resurser har inte varit fullt ut möjligt. Redan under 1970-talet genomfördes en del reformer för att begränsa hovrättsprövningen.
Möjligheten att åberopa nya grunder och ny bevisning i tvistemål begränsades. Genom den så kallade småmålslagen infördes år 1974 en begränsning i möjligheterna att få till stånd en fullständig prövning i hovrätten i tvistemål om värden under ett halvt basbelopp. Det infördes i lagen ett krav på prövningstillstånd med möjlighet till ändringsdispens.
Under 1980- och 1990-talen utvidgades systemet med prövningstillstånd i viss utsträckning, bland annat. till bötesbrottmålen. Förslag om mer genomgripande utvidgningar föll dock på hälleberget när de konfronterades med den politiska verkligheten. I lagstiftningsarbetet försökte man också, utan att lyckas, hitta andra vägar att begränsa hovrättsprövningen.
Regeringen slet länge med frågan om hovrättsprövningen, men tog slutligen bladet från munnen i prop. 2004/05:131. I överensstämmelse med vad Hovrättsprocessutredningen uttalat tio år tidigare, definierade man i propositionen på ett enkelt och slagkraftigt sätt hovrättens främsta uppgift, nämligen att kontrollera att de tingsrättsavgöranden som överklagas är riktiga och att rätta till eventuella felaktigheter.
Uppgiften skulle vara överprövning, inte omprövning. Med ett utvidgat och förändrat system med prövningstillstånd skulle hovrättens kontrollerande funktion sättas i fokus. Med stöd av en mycket stor majoritet av remissinstanserna föreslogs att systemet skulle utvidgas till tingsrättens avgöranden i tvistemål. Brottmålen lämnades däremot utanför övervägandena i propositionen. Reformen trädde i kraft år 2008 och har, enligt den utvärdering som nyligen gjorts, kommit att fungera väl.
Systemet med prövningstillstånd bör utvidgas på brottmålssidan
Vad som nu återstår för lagstiftaren är att, med stöd av två utredningsförslag, sätta tänderna i den heliga ko som återstår, nämligen brottmålen. Denna måltyp ägnas fortfarande en mycket stor del av hovrätternas resurser. Den kontrollerande uppgift som hovrätten har enligt nuvarande definition skulle i många fall kunna fullgöras utan en ny huvudförhandling.
Huvudargumentet för en utvidgning av prövningstillståndsförfarandet är emellertid inte att hovrätternas arbetssituation behöver förbättras utan att en sådan reform skulle ytterligare stärka principen att rättskipningens tyngdpunkt ligger i första instans. En processordning där alla slutliga tingsrättsavgöranden i brottmål är underkastade ett krav på prövningstillstånd ställer skärpta krav på såväl partsföreträdare som domare. Parterna skulle aldrig kunna vara helt säkra på att få en ny chans i hovrätten utan skulle vara tvungna att bränna allt krut i tingsrätten.
Tingsrättsdomaren måste lägga ytterligare möda på processledning och domskrivning för att tingsrättsprövningen ska bli så fullständig som målets art kräver och för att prövningens fullständighet ska avspeglas i domskälen. I hovrätten måste klaganden redan i överklagandeskriften lägga fram de argument som gör att en fullständig prövning kommer till stånd.
Själva dispensprövningen kommer att upplevas som en alltmer viktig och grannlaga uppgift, ju strängare påföljder som systemet med prövningstillstånd kommer att omfatta. Och när dispens har beviljats, kommer huvudförhandlingen i hovrätten aldrig att upplevas som en transportsträcka fram mot en blankt fastställd dom utan som föranledd av ett reellt behov av genomlysning inför en eventuell ändring.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
