Processen har stått mellan den sökande mannen och Riddarhuset som har protesterat mot namnbytet. Mannen som vill byta namn anser att Riddarhuset inte har rätt av föra talan i målet men Patentbesvärsrätten delar inte hans uppfattning.
Striden om det adliga efternamnet började när Patent- och registreringsverket, PRV, kungjorde att man avsåg att godkänna mannens ansökan om att få byta sitt efternamn till det adliga namnet. Några dagar senare invände Riddarhuset mot detta och hänvisade till att namnet var såväl allmänt som historiskt känt eftersom det burits av en utdöd adlig släkt.
PRV konstaterade att den man som hade ansökt om namnändringen hade kommit in med officiella handlingar som visade att han i rakt nedstigande led var släkt med adelsättens stamfader.
Av utredningen framgick enligt PRV att sökanden tillhörde en adlig släkt och att namnet burits inom den femte generationen räknat från den mannen som ansökte om att få ta namnet. Enligt PRV förelåg det därför synnerliga skäl för att godkänna ansökan – trots invändningen från Riddarhuset.
Ärendet överklagades till Patenbesvärsrätten där den sökande bland annat pekade på att Riddahusets inställning speglade en ”förlegad samhällssyn” – bland annat eftersom Riddahuset hänvisade till att den så kallade ”svärdssidan”, alltså manslinjen, var bruten i och med att det hade funnits minst en kvinna i rakt uppstigande led från den sökande. Denna kvinna förlorade det adliga namnet när hon 1837 gifte sig med en lagman som bar ett annat efternamn.
Den sökandes inställning i bland annat denna fråga framgår av Patensbesvärsrättens dom:
”Ett av syftena med den nu gällande namnlagen var att ge uttryck för samhällets strävan efter jämställdhet mellan kvinnor och män. Med detta följde att lagstiftningen inte skulle tillerkänna företräde åt vare sig kvinnans eller mannens namn (se prop. 1981/82:156 s. 13 och 99). Av förarbetena följer vidare att skillnad inte ska göras mellan adliga och icke adliga släktnamn (SOU 1979:25 s. 147). Riddarhusets argument att ett efternamn enligt deras egna regler inte kan ärvas på moderns sida går således stick i stäv med namnlagen och får anses spegla en förlegad samhällssyn.”
Även Riddarhusets inställning framgår av domen:
”Den anknytning X (den sökande) har till ätten Y (den adliga ätten) består alltså i att det i hans gren av släkten för mer än 150 år sedan fanns en ingift kvinna vars flicknamn var Y. Egentligen har namnet inte funnits inom släkten X eftersom Elisabet Gustava X (den nu döda kvinnan) inte bar namnet Y efter det år 1837 ingångna äktenskapet med Eric Samuel X (lagmannen).
”PRV:s påstående att X tillhör en adlig släkt är felaktigt. Vilka som tillhör ätten Y är angivet i reglerna i det av Kungl. Maj:t utfärdade sköldebrevet för ätten. För att tillhöra en adlig ätt krävs att man på svärdssidan i rakt nedstigande led härstammar från den först adlade. Så är inte fallet med X.”
Patentbesvärsrätten konstaterar nu att synnerliga skäl för att godkänna ett byte av efternamn i praxis bland annat har ansetts föreligga när namnet har burits i sökandens släkt i rakt uppstigande led i åtminstone två generationer och inte mer än 100 år har förflutit sedan namnet senast var i bruk.
I några fall har det även ansetts tillräckligt att namnet burits i rakt uppstigande led senast inom den fjärde generationen från sökanden räknat. Synnerliga skäl har dessutom ansetts föreligga när sökanden har visat att hon eller han tillhör en adlig släkt som bär namnet.
Utredningen visar enligt Patentbesvärsrätten att namnet Y senast bars i sökandens släkt i rakt uppstigande led inom den femte generationen från honom räknat och att mer än 100 år har förflutit sedan namnet var i bruk. Det framgår dessutom att den adliga släkten Y är utdöd.
Enligt Patentbesvärsrätten ger praxis inte heller något stöd för att bestämmelsen om synnerliga skäl har tillämpats även i det fall sökanden åberopar att han eller hon är släkt med någon som burit ett allmänt känt efternamn och där denna släkt är utdöd. Domstolen går därför på Riddarhusets linje och avslår ansökan.
Foto: TT
