Förvaltningsdomstolar
Jag har blivit inbjuden att reflektera över utvecklingslinjer för domare under kommande år och jag tänker koncentrera mina tankar kring domarna i förvaltningsrätterna.
I förvaltningsdomstolarna finns många lätta mål men också många ytterst komplicerade frågor att ta ställning till. Det finns cirka 500 olika måltyper att ta hand om. Många politiskt känsliga mål har lagts över på förvaltningsdomstolarna och här skapar domarna rätten när lagstiftningen inte ger tillräcklig vägledning.
Ofta rör det frågor som är viktiga för oss alla som medborgare. Det krävs att domarna både har en bredd och ett djup i sina kunskaper och inte bara i den processuella delen utan också i den materiella rätten.
En stark beredningsorganisation – den renodlade domarrollen
Förvaltningsrätterna har sedan länge strävat mot att renodla domarrollen och det har skett bland annat genom att domstolarna har en stark beredningsorganisation. Domarna är i kraftig minoritet och de har lämnat ifrån sig många arbetsuppgifter till andra.
Förutom administrativ personal finns det föredragande, notarier och domstolssekreterare som alla arbetar med målhanteringen. Tanken är att domarna ska få ett gott underlag för sitt dömande, det vill säga en handläggare ska bereda målet, göra rättsutredning och skriva ett domsförlag. Domaren ska sedan utifrån detta material ägna sin tid åt själva dömandet, hålla muntliga förhandlingar eller lyssna på föredragningar och sedan fatta sina beslut, gå igenom och komplettera domsförslagen och sedan skriva under domarna.
Domstolsverket har räknat ut att en lämplig fördelning är 3,5 handläggare och 0,9 domstolssekreterare per domare. Med denna beredningsorganisation ansågs domarna kunna öka sin produktion till drygt 800 avgjorda mål per år.
Tyvärr har många förvaltningsrätter också en stor personalomsättning inom beredningsorganisationen. Handläggarna får en bra kompetensutveckling och många går raskt vidare till andra arbetsplatser.
Den stora beredningsorganisationen är inte alltid så stark som man kan önska och ger inte alltid domarna det stöd de behöver. I detta lägger jag ingen kritik av handläggarna. Många gör strålande insatser och domstolarna klarar sig naturligtvis inte utan dem. Men att det finns många nya handläggare innebär att en stor del av domarnas tid måste läggas på att kompetensutveckla handläggarna och att följa upp deras arbete. Det innebär tyvärr också att domarnas arbete inte blir så renodlat som vi hade tänkt oss.
Det är domarna som har det juridiska ansvaret för målen – också det straffrättsliga. Det är alltså domarna som får ta den kritik man kan få av JO eller JK eller som får stå till svars inför ansvarsnämnden eller domstol, även om de på grund av produktionskravet faktiskt inte har en möjlighet att kontrollera allt som sker i alla de mål som de ansvarar för.
Jag menar inte att det är fel att de har ansvaret, men domarna kommer i kläm mellan ansvar och produktionskrav.
En timme per mål
Om man antar att en domare ska hinna med de drygt 800 mål som domstolsverket har räknat ut och arbetar 200 dagar om året, innebär det att hon ska döma drygt fyra mål per dag, det vill säga lägga ner två timmar per mål.
Naturligtvis gör domarna också annat på arbetet än att döma; deltar i möten, går på utbildning, handleder notarier, föredragande, fiskaler och nyanställda rådmän, utvecklar och betygsätter dem som domaren ansvarar för, sätter ihop PM om ny lagstiftning/praxis, jobbar med bemötande- och domskrivningsfrågor m.m. Ja, det blir kanske kvar 1-1,5 timme per mål.
Ibland har domaren muntlig förhandling som kan ta tid. Ett överklagande av Finansinspektionens beslut kan ta några veckor att tränga igenom och att hantera ett mål om jakt på varg kan vara ännu mer tidskrävande med hänsyn till alla de kontakter man har med bland annat massmedia. Ja, som ni förstår har domarna ofta mindre än en timme att lägga ner på våra vanliga mål. Det kan kännas alltför knappt.
Tomtens verkstad
På Domardagen för några år sedan beskrevs situationen för dagens domare så att de hade gått ifrån att vara skickliga hantverkare till att bli stressade legoarbetare. Förr tillverkade de med omsorg hela stolar – i dag tillverkar de ett ben eller en karm.
Så ser inte situationen ut på förvaltningsrätterna. Nej, där påminner domarna mer om tomtefar i Disneys Tomtens verkstad som sätter OK-stämpeln i rumpan på dockan. Tomtenissarna får sköta produktionen. Är det något fel på en docka eller ett flygplan, då skickar vi tillbaka det och talar om hur nissarna måste fixa till det så att leksakerna ska bli väl mottagna hos barnen. Eller om det är bråttom dagarna före jul så får vi själva skrämma dockan med en spindel så att håret krullar upp sig, om hon i övrigt ser OK ut.
Kan och bör vi ändra på det?
Det låter ju behagligt men som ni kan ana kan det finnas problem. Domare har ofta sökt sig till domstol för att få jobba med juridiken, göra rättsutredningar och skriva domar som de kan vara nöjda med och inte för att vara utbildare och kontrollanter. Den där dryga timmen som domaren har på sig för att hantera ett mål räcker ofta inte till för att hon ska känna sig säker på att hon gör ett bra jobb när hon sätter OK-stämpeln på sina domar.
Jag tror att attraktiviteten i och stoltheten över yrket skulle öka om domarna fick möjlighet att lägga ner mer omsorg på målen. Vi vill alla känna oss duktiga och tillfreds med det vi producerar. Då gör vi också ett bättre jobb.
Det måste alltså finnas tillräckligt med domarkraft för att leda det dömande arbetet. Som det har utvecklats under åren med det ökade trycket med en större andel handläggare och flera mål att döma, så har det blivit svårt för domarna att hinna med. Därför är det dags att börja fundera på relationen domare/handläggare. Jag tror att en större andel domare kan leda till att kvalitén kan höjas, men faktiskt också att det kan löna sig ekonomiskt.
Fler domare!
Hur går det då att rekrytera domare? Tyvärr så minskade antalet fiskals/assessorsplatser på 1990-talet, så det finns alltför få assessorer för att rekrytera de ytterligare domare vi behöver. Glädjande nog så har Domstolsverket numera beslutat att utvidga antalet utbildningsplatser.
Jag menar att vi bör utbilda så många fiskaler/assessorer som vi har kraft till i Sveriges domstolar. Både vi och andra statliga arbetsgivare har ett stort behov av dem!
Dessutom bör vi starta en diskussion bland domarna om domaryrket och dess attraktivitet och ta reda på hur domarna ser på sin vardag. Arbetar vi på ett bra sätt på domstolarna? Får rådmännen det stöd de behöver från andra personalgrupper? Vore det bättre att domarna skötte vissa uppgifter som handläggarna utför? Har vi rätt personalmix? Att lösa de frågorna tror jag är viktigt för att få dagens assessorer att söka sig tillbaka till domstolarna. Det är den dagliga arbetssituationen som är det viktigaste för attraktiviteten.
Det är häftigt att vara domare
Det finns många inslag i domarnas jobb som är fantastiska, men det kan bli ännu bättre!
Får vi domare tid att ta vårt ansvar så finns det knappast något bättre arbete än att vara domare. Jag tror att många av dagens unga jurister verkligen vill få och också ta det viktiga samhällsansvar som vi har. Jag vet också att många notarier väldigt gärna skulle vilja fortsätta på domarbanan. Jag tycker att vi kan och ska vara stolta över våra jobb som domare!
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
