DEBATT – av Elvira Ferm, tingsnotarie vid Ångermanlands tingsrätt.
De senaste decenniernas digitala utveckling har fundamentalt förändrat oss som människor och förändrat hur vi hanterar praktiskt taget varje aspekt av våra liv. Privat och professionellt. Rättsväsendet har inte stått utanför utvecklingen utan är mycket väl en av de aktörer som påverkats starkt av det digitala liv vi har byggt upp runt omkring oss. Utvecklingen föranleder ett behov av modernisering och anpassning av sådan lagarstiftning som styr och styrs av arbetssätten inom rättsväsendet (bland annat delgivning och arkivering), men även nya interna arbetssätt, omformade utifrån rättsväsendets förändrade förutsättningar. Vi ser även att EU puttar medlemsländerna i en digital riktning genom prioritering för att rusta Europa för “den digitala tidsåldern”. På domstolarna runt om i landet pågår ett aktivt arbete med digitaliseringen – mer och mer ska skötas digitalt. Inuti rättssalen har det, särskilt efter coronapandemin, blivit mer regel än undantag att godkänna att parter och övriga närvarar via videolänk eller över telefon. Allt för att matcha ett samhälle fyllt av effektivitet och smarta lösningar.
Något som dock faller mellan stolarna i den digitala världen är att vi människor behöver lära om. När internet och digitala lösningar blivit en självklarhet för många blir klyftorna till de som står utanför än mer påtagliga. Den som saknar mobiltelefon, BankID och sociala medier står handfallen när myndigheter vill skicka deklarationen på Kivra, bankerna inte längre tar emot kontanter och domstolsbeslut meddelas genom säkra länkar. Det sociala livets flytt till nätet skapar en utestängningseffekt för de som inte följer strömmen. Utan (ännu) ett konto på Instagram, Twitter, Snapchat, TikTok – eller vilket nytt medium som just nu är populärt – blir det allt svårare att hålla relationer vid liv. Ju längre ner vi kryper i åldrarna, desto mer påtagligt blir utanförskapet och vikten av att finnas och synas online. Det blir tyvärr lätt avfärdat som en “ungdomsgrej” att finnas, kunna hantera och vara tillgänglig på internet, vilket självklart inte är fallet eftersom alla påverkas av den digitalisering som skett.
När samhället i stort väl har anammat ett visst beteende kommer det beteendet även att bli viktigt i rättsliga sammanhang. En förhandling där rätten inte förstår parterna kan lätt mynna ut i en mycket prekär situation; vad menar parterna egentligen? “Hon snapade mig”, “det var en story han screenshotade och delade med sig av” och så vidare. Även om det sällan i den materiella sakfrågan kan bli ett problem att bedöma juridiken så kan det ändå utmynna i problem att utröna när det eventuella brottet skedde och på vilket sätt. Hur många hade möjlighet att se en video, bild eller ett inlägg? Hur fungerar det när något raderas – ligger det kvar ett tag, som det exempelvis gör på Twitter, eller försvinner det direkt? Frågorna hopar sig och svaret är att nya slags erfarenheter och ny kunskap krävs för att kunna förstå dessa medier och hur de används.
Klarar domare av värderingen av likheter och skillnader mellan nutidens mål och den praxis som finns på området, om de saknar den sociala och tekniska kompetens som är normen för oss relativt nyblivna vuxna? I ett förtalsmål behöver det utredas hur stor spridning som skett innan man kan utreda om brottet är grovt eller inte. För oss som varit med i svängen ett tag är kunskapen om Facebook och dess stora förändringar genom åren en självklar förutsättning för att kunna göra sådana bedömningar. För femton år sedan fanns inte så kallade flöden, utan du skrev privatmeddelanden när du skrev på någons vägg. En praxis som inte tar hänsyn till sådana förändringar kommer bli rigid, och i slutändan leda till felaktiga bedömningar. Det riskerar att bli ett totalt haveri i den juridiska bedömningen.
Precis som en domstol behöver sakkunskap i fråga om fordon, vapen och droger behövs information om det digitala vardagslivet och det nya samhälle som existerar online. Många unga personer lägger, enligt Kantar Sifo, i genomsnitt lägger minst 120 minuter per dag på sociala medier. Det kan jämföras med 42 minuter ägnade åt läxläsning. Unga människor behöver kunna lita på att de kan använda ett modernt språk utan att bli missförstådda – och därmed tillförsäkras rätten till en rättvis rättegång. Även åklagare, målsägandebiträden och försvarsadvokater behöver en ökad digital medvetenhet, om de ska kunna formulera åtal och föra sin klients talan på ett korrekt sätt.
Omedelbarhetsprincipen innebär förvisso att rätten inte får använda sig av material som de tagit till sig utanför processen i rättssalen. Utgångspunkten är alltså att domare inte får använda sig av sitt privata vetande när de bedömer ett mål. Ett undantag från förbudet är dock så kallade notoriska fakta, vilket är juridiska för “vad som kan förväntas vara allmänt vetande”. Stockholm är Sveriges huvudstad och om du sitter ting i Norrland förväntas du veta att “bro” betyder “farstu”. Hur stort är utrymmet och förväntningarna i dagsläget för de notoriska fakta rörande sociala medier? På relativt kort tid har majoriteten av människor i Sverige skaffat en mobiltelefon och en drös med sociala medier. Den tekniska utvecklingen har gått riktigt fort. Så fort att bland de generationer som nu arbetar vid sidan av varandra i domstol finns de som föddes ungefär vid den tid det första mobilnätet färdigställdes i Sverige, som utnämndes till domare medan minicall och telefonkiosk fortfarande föredrogs av många privatpersoner och så är det vi. Vi som nu tar våra första trevande steg i domstolsvärlden. Vi som ännu inte hade åldern inne när de första svenskarna registrerade användare på Facebook. Om några år tillsätts notarier som inte minns tiden innan det var möjligt att be AI om hjälp när och var som helst. Det bör därför närmare utredas och belysas vad som utgör allmänt vetande. Det krävs för att säkerställa en rättssäker process men är också nödvändigt av processekonomiska skäl. Det är onödigt tidskrävande (och därmed dyrt!) att förklara ett fenomen som alla i salen kan (eller åtminstone borde kunna), men samtidigt förödande att ett mål inte blir tillräckligt utrett för att sakkunskap inte nog lyfts fram.
Det är för mycket begärt att varje domare, åklagare och ombud uppdaterar sig med så bred men samtidigt djupgående och nyanserad kunskap som krävs för att alltid kunna garantera en rättssäker prövning i frågor som berör generationsbundna notoriska fakta. Däremot måste vi utreda om utbildningar, ”slangopedia-listor” för sociala medier eller en lärplattform behövs för att säkerställa tillräcklig kunskap. Vi behöver alla ta ansvar för att ta med rättsväsendet in i det nya digitala samhället.
