DEBATT – av Robert Klackenborn, Advokat på Ejder Advokatbyrå.
Som försvarare konfronteras man på återkommande basis med vittnen vilka tycks vara anlitade som professionella tyckare. Bland mina främsta käpphästar kan blodbildsanalytiker nämnas.
Vid grova våldsbrott, där blod har spillts, sätts ofta en blodbildsanalytiker in. Analytikern, som är en polisanställd kriminaltekniker, har till uppgift att låta blodet berätta historien om brottets händelseförlopp. I sin verktygslåda har analytikern ett antal schabloner som den aktuella brottsplatsen jämförs mot – till exempel bilder av blod som har avsatts i olika vinklar samt blod som har smetats eller droppats.
Man skulle nu kunna tro att jag menar att blodbildsanalys är kvasivetenskap, men så är inte fallet. Blodbildsanalys är en intersektionell disciplin där främst fysik spelar in och jag har självklart ingenting generellt emot tillämpad vetenskap. Mitt huvudsakliga spörsmål handlar om disciplinens utförande och dess roll i brottmålsprocessen. Inledningsvis är det min upplevelse att tekniker som arbetar med blodbildsanalys visar bristande kunskaper inom vetenskaperna som blodbildsanalysen ska grunda sig på. Som bekant så beter sig vätskor mycket olika beroende på omständigheter såsom: hetta, kyla, kringliggande vätska eller ytan som vätskan avsätts mot. Följaktligen så kommer brister vad gäller den underliggande vetenskapen att påverka tillförlitligheten hos analytikerns slutsats.
Under 2016 publicerade Journal of Forensic Sciences ”The Reliability of Pattern Classification in Bloodstain Pattern Analysis, Part 1: Bloodstain Patterns on Rigid Non-absorbent Surfaces” respektive ”Part 2: Bloodstain Patterns on Fabric Surfaces”. Artiklarnas innehåll utgick från ett antal tester där blod avsattes på olika ytor under kontrollerade omständigheter – sedan fick erfarna blodbildsanalytiker gissa vilken typ av stänk det var frågan om. När det gällde icke-absorberande ytor så gissade analytikerna rätt i strax under 70 procent av fallen. Vid blodavsättning på tyg så prickades korrekt avsättningssätt in vid strax över 60 procent av fallen.
I den svenska brottmålsprocessen så redovisas dock felmarginal varken tydligt eller pedagogiskt och när försvaret lyfter att det föreligger bristande förutsättningar för att nå en viss slutsats så lämnas detta ofta utan avseende. Om läsaren godtar det jag hävdar i föregående mening så skulle detta i och för sig även kunna bero på försvarares pedagogiska tillkortakommanden, men överlag så tror inte att det är så. Jag tror snarare att rättens obenägenhet att ta till sig försvarets invändningar, i nyss nämnda avseende, beror på att vittnesmål från statsanställda övervärderas.
Även om jag tror att det är notoriskt att polisers vittnesmål värderas högre än civila personers vittnesmål så vill jag ändå tipsa om Annika Bergstedts examensarbete ”Bevisvärderingen av polisvittnesmål”, utifrån kontexten så utgår jag från att läsaren av denna artikel kan gissa sig till examensarbetets slutsats.
Oavsett om det ligger i den svenska folksjälen att lita på den statsanställda tjänstemannen eller om tillitsbedömningar ärvs i domarbanan – eller om anledningen är någon helt annan – så blir resultatet detsamma. Kriminaltekniker ”med förstärkta förmågor inom blodbildsanalys” får ett orimligt tolkningsföreträde, närmast oavsett bevisningen som tillförs till vederläggande av analysen. Detta är farligt. Och i Sverige ska farliga produkter tydligt märkas som sådana av producenten.
På grund av det ovan anförda menar jag att staten, genom åklagaren, bör åläggas skyldigheten att på ett mycket tydligt vis varna för slutsatser som typiskt sett inte är tillförlitliga.
