I samband med att hyresgästen skulle flytta ut ur en lägenhet i Umeå gjorde hon en överenskommelse med den nya hyresgästen om att denne kunde få flytta in något tidigare.
Omedelbart efter att den nya hyresgästen hade flyttat in kontaktade denne dock hyresvärden och klagade på att det luktade kattkiss i lägenheten.
Efter flertalet misslyckade försök att neutralisera lukten inleddes ett saneringsarbete utan att den tidigare hyresgästen kontaktades.
Hyresvärden stämde den tidigare hyresgästen vid Umeå tingsrätt och krävde att hon betala över 175 000 kronor i ersättning för sanering, ombyggnad mm.
Kvinnan – som själv uppgav att hon som mest hade haft fyra katter och kattungar i lägenheten – motsatte sig skadeståndsansvar och menade att hon hade tagit väl hand om lägenheten. Dessutom pekade hon på att varken urinlukt eller några spår i övrigt hade noterats vid avflyttsbesiktningen. Hon menade också att bostadsföretaget hade kunnat begärnsa kostnaderna för sanering.
Vid rättegången hördes den person som hade utfört besiktningen i samband med att kvinnan flyttade ut ur lägenheten. Hennes vittnesmål redovisas i domen:
”När hon besiktigade lägenheten kände hon ingen lukt av katturin. X (den tidigare hyresgästens) mamma var i lägenheten och städade. Det luktade av rengöringsmedel. Fönster och en balkongdörr stod öppna och det blev korsdrag. Lägenheten var tömd så när som på några kassar med småprylar. När den nya hyresgästen dagen efter flyttade in kom det omedelbart klagomål på att det luktade katturin. Hon begav sig till lägenheten och noterade då ’lite urindoft’ i rum 2.”
Även en professor i biokemi förhördes under rättegången eftersom kvinnan menade att det inte var katturin som luktade utan i stället det kemiska ämnet urea som hade frigjorts i samband med flyttstädningen.
Av professorns vittnesmål framgår:
”Urea är en enkel, organisk molekyl som förekommer naturligt hos djur men som även kan tillverkas syntetiskt. Ämnet förekommer i hudvårdsprodukter, i lim och i byggnadsmaterial. Utsätts urea för fukt kan materialet sönderdelas och då bildas ammoniak. Han kan inte uttala sig huruvida katturin och urea luktar likadant. Det skulle kunna vara möjligt att framkalla ureadoft genom exempelvis skurning av golv om mängden vatten var tillräcklig.”
Tingsrätten bedömde dock att det var styrkt att det var katturin som hade orsakat den besvärande lukten och att kvinnan hade varit vållande till den skada som lukten utgjorde. I brist på ett mer detaljerat kostnadsunderlag bestämde tingsrätten att ersättningen kunde stanna vid 140 000 kronor. Kvinnan dömdes också att betala bostadsbolagets rättegångskostnader på 38 222 kronor.
Domen överklagades till hovrätten för Övre Norrland som nu konstaterar att det inte är möjligt att få någon exakt uppfattning om vad de olika kostnaderna i själva verket hänför sig till. Hovrätten skriver:
”I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten emellertid att det vare sig genom den muntliga eller skriftliga bevisning som AB (bostadsföretaget) åberopat är möjligt att få någon exakt uppfattning om vilka arbetsinsatser som utförts i olika rum, vilka kostnader som är hänförliga till det material som ändå skulle ha bytts ut och arbetskostnaderna för detta eller vilka kostnader som varit nödvändiga för att åtgärda den aktuella skadan. AB har inte efterkommit begäran om en precisering av kostnaderna eller vilken avräkningsmetod som tillämpats.”
Hovrätten beslutar därmed att kvinnan endast ska ersätta hyresvärden för de fakturorna som handlar om saneringsåtgärder på ett totalt belopp på drygt 37 000 kronor.
Hovrätten beslutade dessutom att parterna skulle stå sina egna rättegångskostnader – även i tingsrätten.
Foto: TT
