Den 15-åriga flickan och hennes väninna hade i februari besökt ett boende för så kallade ensamkommande flyktingbarn. Där hade de fest med några tonårspojkar som bodde där.
Enligt flickan blev hon under festen våldtagen av två av pojkarna.
Hennes jämnåriga vännina vittnade dock om att det i själva verket handlade om frivilliga samlag och att den 15-åriga flickan uttryckligen hade sagt ja till att ha sex med pojkarna.
Väninnans berättelse skiljde sig också i övrigt till stora delar från vad den 15-åriga flickan hade berättat och stämde väl överens med vad de båda pojkarna hade berättat om kvällen. Väninnan berättade bland annat att den 15-åriga flickan, direkt efter de påstådda våldtäkterna, hade varit glad och i efterhand sagt att samlagen med pojkarna hade varit frivilliga.
Polisen upprättade en anmälan om falsk tillvitelse och i flickans telefon hittades också SMS och en chattkonversation som stärkte misstankarna. Chatkonversationen handlade bland annat om det skadestånd som flickan skulle kunna få: ”Å då kommer jag bli rik”.
När den 15-åriga flickan konfronterades med misstankarna ändrade hon sin berättelser. Hon hävdade bland annat att hon hade blandat ihop pojkarna och att en av dem i själva verket skulle vara en annan person. En dem som hon tidigare hade pekat ut som våldtäktsman skulle hon i själva verket ha haft frivilligt samlag med.
Hon höll dock fast vid att hon hade blivit våldtagen av två personer den aktuella kvällen.
Den 15-åriga flickan åtalades vid Östersunds tingsrätt för två fall av falsk tillvitelse.
Tingsrätten skrev i sina domskäl:
”Har X (den tilltalade) sanningslöst lämnat uppgifterna om händelsen? För att detta rekvisit ska vara uppfyllt krävs att det står helt klart att de uppgifter som X har lämnat till polisen är osanna. I den här typen av mål är situationen ofta att uppgift står mot uppgift – den som anser sig vara utsatt för ett övergrepp lämnar en version och de som är misstänkta för övergreppet lämnar en annan version.”
Tingsrätten fortsatte:
”För att en fällande dom om övergreppet ska meddelas räcker det oftast inte med målsägandens uppgifter utan det krävs viss stödbevisning. I det här fallet är det dock motsatsen som åklagaren ska bevisa, dvs att det som X har berättat inte har hänt. Att bevisa att något inte har hänt är normalt ännu svårare att bevisa än att någonting har hänt. För att beviskravet ska vara uppfyllt i den situationen krävs åtskilligt med bevisning som visar att ett visst beskrivet händelseförlopp inte har inträffat.”
Tingsrätten konstaterade att flickan hade ändrat sin berättelse mellan polisförhören och rättegången och att ”hon har haft svårt att berätta vad som egentligen har hänt”. Detta kan i och för sig ha naturliga förklaringar, ansåg tingsrätten och skrev:
”Den stödbevisning som är av störst betydelse är de uppgifter som X kamrat Y har lämnat. Hon har berättat att X till henne direkt efter händelsen sagt att hon hade frivilligt sex med båda målsägandena och dessutom med en tredje person och hon har även berättat att hon verkade vara glad. Detta ligger helt i linje med vad MÄ1 och MÄ2 (de båda målsägandena) berättat.”
Enligt tingsrätten talade väninnans vittnesmål ”starkt för att det varit frivilliga samlag”. Tingsrätten pekade också på den chattkonversation som åklagaren hade åberopat. Enligt tingsrätten talade bevisningen sammantaget ”för att händelseförloppet är ungefär som MÄ1 och MÄ2 har beskrivit det och att X alltså lämnat felaktiga uppgifter om det i polisförhöret.”
När det gällde en av pojkarna skrev tingsrätten:
”Det finns visserligen en hel del bevisning som talar för att samlaget med MÄ1 var frivilligt från X sida och att händelsen inte utspelade sig på det sätt som X berättade om i polisförhöret. Bevisningen är dock inte tillräckligt stark för att det svåra beviskravet som nämnts ovan ska anses vara uppfyllt.”
Hon friades därför av tingsrätten på den åtalspunkten.
När det gällde den andra pojken konstaterade tingsrätten att det, objektivt sett, var styrkt att flickan de facto felaktigt har pekat ut honom men att hon själv menade att detta berodde på att hon hade blandat ihop två personer. Det kunde därför inte anses bevisat att hon har haft uppsåt till det felaktiga utpekandet. Hon friades därför också på den åtalspunkten.
Två nämndemän var skiljaktiga och ville fälla flickan på båda åtalspunkterna.
Den friande domen överklagades till Hovrätten för Nedre Norrland som skrev:
”X har i förhöret vid tingsrätten berättat förhållandevis svävande och detaljfattigt om vad som inträffat under den aktuella kvällen. I stora delar har hon ändrat de uppgifter som hon lämnade i polisförhöret den 21 februari 2014 och haft mycket svårt att förklara anledningen till det.”
När det gällde den första pojken ansåg dock hovrätten, precis som tingsrätten, att det inte var ”så entydigt” utrett att flickan verkligen ljugit att det räckte för en fällande dom.
När det gällde den andra pojken slog hovrätten däremot fast att det var bevisat att flickan ”uppsåtligen lämnat de sanningslösa uppgifterna”. När det gällde hennes egna uppgifter om att hon blandat ihop två personer skrev hovrätten:
”Vid avgörande av denna fråga är det av betydelse att Xl hade känt såväl MÄ1 och MÄ2 som den tredje pojken under en i sammanhanget ganska lång tid, ungefär tio månader, när hon lämnade uppgifterna i polisförhöret den 21 februari 2014. Under det drygt en timme långa polisförhöret ger X inte uttryck för någon osäkerhet när hon utpekar MÄ2 som en av dem som utsatt henne för påtvingat samlag. Vid dessa förhållanden anser hovrätten att X uppgift om att hon i polisförhöret misstagit sig på olika personer inte är trovärdig och därför ska lämnas utan avseende.”
Den 15-årige flickan dömdes därför för ett fall av falskt tillvitelse till 30 timmars ungdomstjänst och 16 000 kronor i skadestånd till pojken. Två hovrättsdomare var skiljaktiga och vill fälla flickan även på den andra åtalspunkten.
Flickan överklagade den fällande domen till Högsta domstolen som nu beslutar att inte meddela prövningstillstånd i målet. Hovrättens avgörande står därmed fast.
