DEBATT – av Robert Klackenborn, Advokat på Ejder Advokatbyrå.
Vid sidan om specialfall måste man vara advokat för att få uppdrag som offentlig försvarare. För att få uppdrag som målsägandebiträde räcker det oftast med att ha varit biträdande jurist under ett år. Generellt så kan jag tycka att detta är någorlunda välavvägt eftersom åklagaren i viss mån agerar skyddsnät för målsägandebiträdet. Jag tycker dock att vissa målsägandebiträden gör det väl enkelt för sig. Under senare tid har jag sett två exempel på dåligt respektive bra biträde.
Ett av fallen handlade om grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada. En vansinnesfärd genom Uppsala ledde till att den tilltalade förstörde sin egna såväl som en medtrafikants bil. Det enskilda anspråket, till den del som gällde målsägandens förstörda bil, ogillades. Jag delar rättens uppfattning om att den bevisning som fördes var otillräcklig. Vid beaktande av att anspråket avseende den förstörda bilen uppgick till över trehundra tusen kronor så är detta upprörande.
Mitt andra exempel kommer från ett färskt fall där åtalet gällde grov misshandel medelst hockeyklubba. Åtalet ogillades och om det inte hade varit för målsägandebiträdet så hade även det enskilda anspråket ogillats. Målsägandebiträdet la dock till en alternativ grund för skadeståndet, att skadan åtminstone hade skett genom vårdslöshet. Rätten biföll i all väsentlighet skadeståndsyrkandet förutom vad gäller ersättning för kränkning, vilket är i enlighet med praxis i vårdslöshetsfall.
Om jag ska säga någonting om erfarenhetskravet för att vara målsägandebiträde så är det detta. Jag har varit med om några enstaka fall där målsägandebiträden med ringa processerfarenhet har stuckit ut hakan i förhållande till åklagaren. Det krävs självförtroende för att ”gå emot” åklagarens talan, oavsett om det gäller grunden för skadeståndsyrkandet eller om det gäller en justering i ansvarsdelen. Jag tvivlar på att denna typ av självförtroende erhålls genom annat än erfarenhet.
Att vara ett stöd för målsäganden är en del av uppdraget som målsägandebiträde, fast inte den enda delen. Jag blir ledsen när jag ser målsägandebiträden som försummar sitt juridiskt kvalificerade arbete till förmån för att enbart vara ett moraliskt stöd. Att föra en effektiv process om det enskilda anspråket kan vara en tekniskt mycket avancerad sak och jag ser ofta hur detta glöms bort. Upprättelse för målsäganden handlar inte enbart om en fällande dom i ansvarsdelen, utan även om reparation av skadan i monetärt hänseende.
Brottmål är alltsomoftast en multidisciplinär gren och tvistemålsdelen får inte negligeras. Den som åtar sig uppdrag som målsägandebiträde har en skyldighet att rannsaka sin egna lämplighet. Om man känner med sig själv att det hade varit för främmande att anta uppdrag som ombud i rena tvistemålsprocesser, om tex ersättning eller skadestånd, så ska man nog ta en extra funderare över antagande av vissa målsägandebiträdesuppdrag.
Min poäng är att uppdraget som målsägandebiträde är svårt. Vid sidan om det ovan sagda så har målsägandebiträdet ett ytterligare handikapp. Betänk två alternativa processer. En där ett enskilt anspråk om sakskada förs inom ramen för ett brottmål. Den andra där processen om nyss nämnda sakskada förs som ett rent tvistemål. Uppskattningsvis så lägger målsägandebiträdet ner en tredjedel till hälften så mycket tid som ombudet i den alternativa tvistemålsprocessen, som målsägandebiträde får man inte ersättning för mer än detta.
Ett bra målsägandebiträde ska sammanfattningsvis ha självförtroende, vara mycket kunnig inom straffrätt såväl som skadeståndsrätt och vara dubbelt så snabb som tvistemålskollegan.
